Smide

Kursen heter Trä och Smide.
 Även om fokus ligger på trähantverk så är smidet ändå en viktig del i vårt utbildning. Åker man runt till gamla gårdar så hittar man många med en liten smedja på gården. Ässjan är inte stor, men den finns där för att man snabbt skulle kunna laga sådant som gått sönder samt tillverka det som man behövde, utan att kalla in bysmeden.

Det är svårt att säga exakt hur mycket tid av kursen som går till smidet, men cirka 20%. Då är det inte bara att stå i smedjan utan även att åka på studiebesök, göra kol och lite teori.
 Första året får vi deltagare bekanta oss med smedjan och känna på grunderna i smidet, tillsammans med Sven-Olof.

 

Att kliva in i smedjan och dess mörker, se städen uppställda, verktygen hänga på väggen, hammare som sitter i sina ställ och se stenkolet ligga i sina lådor och vänta på oss, det ger en känsla av spänning och respekt.

 

Under tre dagar fick vi lära oss allt från att tända ässjan, välja ut rätt järn, förstå processen av att värma upp järnet till rätt temperatur och smida ut det till olika produkter.
 Det är lätt att tro att det bara är att elda på och slå med hammaren på det glödande järnet, men bär med er att den glödande järnbiten håller en temperatur på runt 1200 grader! Det gäller att ha kontroll, inte bara på järnet utan även på alla runt omkring. Det sista som får hända är att någon bränner sig.

 

Vi fick börja lära oss att smida i-slags-krokar. Enkla krokar där en hel del grundtekniker kommer väl till pass, så som att bocka till järnet, göra en liten snurr, smida ut ett runt järn till mer fyrkantigt osv.

 

Nästa steg var att göra kapsylöppnare. Återigen med ett runt järn från början som sedan smides ut till platta sektioner, varvat med böjar för att få till en fungerande öppnare.

 

Sista dagen fick vi lära oss att klyva järn för att göra en vacker hängare. Då lämnade vi det runda järnet och gick över till platt järn. Att klyva kräver också samarbete, vilket sätter prov på tillit och kommunikation. Vi är trots allt 6 personer som samtidigt hamrar med tunga hammare och alla har hörselkåpor på sig. Att kommunicera på rätt sätt kräver sin utmaning, men vi lyckades.

 

Vi gick även igenom hur man smider spikar samt prövade linoljebränning, för att gå en vacker finnish på våra produkter.
 Det som slår mig, författaren av detta inlägg, är att smedjan kräver väldigt mycket av en, både fysiskt och psykiskt. Även fast vi inte gjorde riktigt stora saker så krävs det en enorm koncentration samt en hel del uthållighet. Det är lätt att glömma bort att dricka vatten, att vi är ovana och kanske behöver en paus då och då.
 Samtidigt upplever jag en harmoni i att vara i smedjan. Det är lätt att gå in i sig själv och det totala fokus som krävs för att klara uppgiften. Man blir liksom ett med järnet, glöden och hammaren.

 

En oerhört intensiv vecka som veckan efter blev minst sagt lika intensiv, när Helena Bratt kom på besök och lärde oss väldigt mycket om klassiskt måleri.

Så kom tillbaka lite senare och se när vi målade med mjölk, olja och ägg!

Experiment och Rötter

Vi lär oss mycket, varje dag. För en del blir det en uppfriskning av redan innehavda kunskaper och för andra så ökar kunskapsbanken enormt. Det är oerhört spännande att pröva sig fram inom ett område där egentligen bara fantasin sätter gränser, och kunskap.
 En del av att gå på folkhögskola är också att lära sig av varandra och ta reda på saker själv, klassisk folkbildning helt enkelt.
 Två av oss hade gjort kåsor i björk. En riktigt bra kåsa tar man fram ur en vril, en utväxt som man hittar på björkar, och även andra träd, där fibrerna går i alla möjliga riktningar. Att få tag på en vril är inte helt lätt, så vi använde oss av lite tjockare, rakvuxen björk.
Nackdelen med att göra så är att det finns risk för att kåsan spricker när man häller i varm vätska, så som varm choklad eller kaffe. Dock finns det sätt att undkomma detta och det är här experimenten kommer in.
Vi hade läst på att man kan koka kåsan dels i mättat saltvatten och dels i mjölk, för att förhindra sprickbildning. Intressant, tyckte vi, och gjorde lite tester.

Den ena av oss hade läst på att ska man koka i saltvatten så ska man ha cirka 2 matskedar salt per liter vatten.

Kåsorna ska sedan kokas länge, tills den flyter. Det jobbiga är ju att kåsorna flöt redan från början, eftersom den är gjord i trä och trä flyter i vatten. Dock sjönk kåsorna efter ett tag då saltvattnet hade trängt in i alla fibrer. Efter 8 timmar i grytan togs kåsorna upp och det ska tilläggas att de inte hade börjat flyta igen, men för att undvika torrkokning över natten så blev det så.

 

 Den andre av oss ville koka sin kåsa i mjölk, men hittade inte så mycket information alls. Där blev experimentet än mer intressant. Denna kåsa kokades i vanlig standardmjölk i cirka 5 timmar och låg sedan kvar i mjölken över natten för att svalna.
 Det intressant var att kåsan som hade kokats i mjölk var väldigt mättad och hade en mörkare ton, när den togs upp. Medan kåsorna som kokats i saltvatten fick en rödaktig ton.

Alla kåsor fick torka under ett antal veckor innan det var dags för det stora eldprovet!

 

När dagen var kommen så lade vi märke till att kåsorna hade ändrat lite karaktär i färgen igen. Mjölk-kåsan hade gått tillbaka till sin ljusa björk-ton, medan salt-kåsorna fortfarande var röda i sin ton, om än lite mattare. Mjölk-kåsan hade fått ett lager linolja på utsidan medan salt-kåsorna var obehandlade.
 Inför hela klassen så fyllde vi upp kåsorna med kokande vatten och spänningen var olidlig, nästan. Mjölk-kåsan klarade av det kokande vattnet utan problem! Ett väldigt lyckat test. En av salt-kåsorna sprack. Inte mycket men tillräckligt för att bli underkänd i testet. Den andra höll sig desto bättre.

 

De fick stå med vatten i sig ett tag och sedan var vi ju tvungna att smaka av vattnet, för att se om de hade fått smak av mjölken och saltet.
 Enligt utsago fick vattnet en liten smak av mjölk medan salt-kåsorna tog upp mycket smak av saltet.

 

Vad är då tanken med att använda mjölk eller salt?
 Som vi förstår det så använder man salt för att det dels torkar ur träet rakt igenom och på något sätt binder fibrerna. Salt drar ju till sig vätska. Mjölken är lite svårare att tolka. Antagligen så stärker proteinet i mjölken fibrerna i träet och sluter till fibrer och celler så att vätskan får svårare att tränga sig in och bilda sprickor.
 Nu är det här bara våra teorier och finns de andra som har mer kunskap och/eller teorier så skriv gärna en kommentar nedan. Vi vill lära oss mer kring detta!

Vi sitter inte bara i klassrummet heller. Som ni har sett tidigare så tar vi oss ut i skog och mark för att hämta material till det vi skapar.

 

En solig dag så passade vi på att ta oss ut för att hitta björkrötter. Dessa ska vi bland annat använda till att söma svepaskarna och kanta näverburkar.
 Att hitta rätt rötter kräver dels att man först och främst åker till rätt ställe, vilket inte var fallet här. Tore ledde oss på villovägar och vi fick byta plats.
 När vi väl kom till rätt plats så gäller det att hitta en tunna och fina rötterna. De får inte vara för tjocka, men inte heller för tunna. De bästa rötterna är också de jämntjocka.

 

Björkens rötter växer rätt ytligt och kan bli väldigt långa. När man lärt sig hitta rätt så finns möjligheten att hitta på en ”rotgruva”.
 När vi hade plockat alla rötter vi ville ha så var det dags att återvända till skolan och rensa dessa från sand, jord och bark. En tidskrävande process, men väl värt slutresultatet.

 

Viktigt att tänka på är att ALLTID fråga markägaren om lov innan man tar något från skogen/marken. Allemansrätten sträcker sig långt, men inte så pass långt.

 Nästa gång så tar vi oss en titt på smide, då alla 1or fick bekanta sig med smedjan och grundläggande smidestekniker.

Trågen del II

 Äntligen blev det dags att fördjupa sig i att hugga till trågen. Våra ämnen, i Asp, fick vila under en helg men sen var vi igång.

Slöjdmäster Tore gav oss en genomgång och visade alla stegen för oss och vem hade kunnat tro att det var så mycket att tänka på.

Först gäller det att välja ut rätt bit. En del lät ämnena tala till en och såg till att rätt bit kom till rätt person, medan andra tog första bästa bit de såg. Magkänslan spelar en viss roll, men kunskapen om att se hur ämnet ser ut vägen in lite mera. Det handlar om att hitta en bit som inte har allt för tydliga spår av kvistar, sprickbildning eller röta.

 

Aspen har fördelen att den inte vrider sig allt för mycket när den torkar och har också väldigt fina och raka fibrer, vilket gör den väl anpassad till just tråg.

 Andra steget är att, med yxa, jämna till ämnet så att den får en parallell ovan- och undersida. Man yxar bort ojämnheter och gör så gott man kan innan man går över till nästa steg.

 

Nästa steg är att hyvla till ämnet.
Vi använder oss av rundhyvlar för att dels få bort tillräckligt med material och dels för att jämna till allt. Äntligen så såg slöjdsalen ut som en äkta slöjdsal, det vill säga att golvet var täckt av spån och flis från 13 ämnen som hyvlades och höggs till samtidigt.

 

När man var nöjd med tillhyvlingen så var det dags att rita ut formen och stödlinjer. Det gäller att inte ta bort för mycket material, men ändå tillräckligt. Och det gäller att spara en bit i ändträet så att man har som stöd vid renskärningen.

 

Efter en stunds ritande så kom ett nytt verktyg fram: Tjäcklan.
En tjäckla kan närmast beskrivas som en välvd yxa, perfekt för att göra fördjupningar så som skålar, tråg och även kanoter (!!!).

 

Att hugga med tjäckla kräver lite teknik. Det gäller att inte låta eggen gå för stupt ned, utan att man hittar en bana där man följer kurvan på tjäcklan när den möter träet.

Detta var ett träningspass som heter duga!

 

[När man hade huggit ut tillräckligt med tjäcklan så tog man fram trågskölparna för att fortsätta ta ut insidan och jämna till allt. En skölp är ett skärverktyg och ljudet som uppstår när man använder den är som ljuv musik. Det blev något meditativt i skapandet.

 

Vi fortsatte att hyvla till utsidan på trågen och jämnade till alla kanter så att trågen kändes så pass klara som det gick. En sista påstrykning av lim på ändarna och eventuella kvistar innan dessa tråg sedan ska vila och torka i lite drygt 4-6 veckor! Ja, det tar så pass lång tid för ämnena att torka, eftersom vi främst jobbar med färskt virke.

En gång i veckan väger vi trågen för att sakta se hur de minskar i vikt. När vikten inte längre rör på sig så är det dags att renskära dem.

Det återkommer vi till när trågen är redo för detta steg.

Nästa gång så tar vi oss en titt på lite experiment och när vi letade rötter.

Fäboslöjd

Om vi går tillbaka lite drygt hundra år så fanns en kultur som var helt fantastisk. Ja, egentligen har den sina rötter från bondestenåldern, som var för cirka 4000-5000 år sedan. Vi talar om fäbod-kulturen.

 Vad är då det? Vi behöver titta närmare på 1700-1800 talets bondekultur i, framförallt i det Sverige som finns ovanför Dalälven. I detta jordbruk och djurhållning så hittade en djuren nära gården om vintrarna. På somrarna så togs djuren ut till skogen där det fanns gott om bete och de fick röra sig fritt. Åkermarkerna var till för att odla grödor och spannmål.

 Djuren lämnades dock inte ensamma i skogen utan det var oftast kvinnor och barn som bosatte sig i sina respektive fäbodar för att ha koll på djuren och därmed kunna sköta dem på bästa sätt. Det blev som små samhällen i skogarna runtomkring byar.

Väldigt mycket av Trä- och smideskursen på Västerbergs, grundar sig i just fäbodkulturen. Man var tvungen att kunna tillverka sina egna skålar, tråg, slevar m.m. för att kunna klara sig. Det kunde ju också vara ett sätt att fördriva tiden på. Man behövde också tråg till att ta tillvara på mjölken från korna, då de behövde mjölkas varje dag, man gjorde sin egna ost och behövde ostformar.

 

 Då fanns ju inte snabbköp, IKEA och liknande, dit man snabbt kunde vända sig för att köpa det man behöver. Man skapade utifrån sitt egna behov.

 Vi fick förmånen att besöka Storvika Fäbod, som ligger strax utanför Storvik. Vår smideslärare, Sven-Olof, har en fantastisk kunskap om den dåvarande kulturen och vi fick en fantastisk historielektion på plats.

 

Denna fäbod ligger väldigt vackert och idag finns endast ett fåtal hus kvar, av de runt 30-talet hus och gårdar som låg där förr. Dock finns det många spår kvar från dåtidens fantastiska leverne.

 Att förstå hur det fungerande med arrenden och liknande är väldigt intressant och också att se hur man levde. Vad man skapade och behövde. Närheten till naturen.

 Vi började dagen med att få se på kartor över området och få en förståelse för hur allt var uppdelat mellan gårdarna. Vi fick se på fotografier tagna på, bland annat, 1920-talet, som visade folket och levernet.

 

Efter det blev det god fika i äkta fäbod-anda: Kalvdans.
Det är enklast att beskriva kalvdans som en pudding. Man gör kalvdans på den allra första mjölken efter en ko har kalvat. Det är den mjölken som är den mest näringsrika då den ska ge kalven allt det den behöver. Smaken är rätt neutral, kanske lite åt det sötare håller och konsistensen påminner om ostkaka.

Traditionellt serveras kalvdans med vispa grädde och något form av sylt. I detta fall blev det en rabarbersylt.

 

Efter kalvdansen gick vi på en tur i närområdet och Sven-Olof kunde visa på olika lämningar efter gamla gårdar, kolmilor och markgränser.

Skogen är väldigt tät nu i jämförelse med hur det var på den tiden då alla fäbodar var kvar och djuren strövade fritt och betade.

Vi gick även upp på åsen och njöt av den fantastiska utsikten. Det blev något andaktsfullt över det. Att få se vidderna, känna vinden och njuta av naturen.

 

Efter maten så fick vi i uppgift att knyta en vidja. Det gör man av tunna björkkvistar och vidjorna användes dels till att hänga kring halsen på korna för att kunna leda dem hem, men även till att binda stockar, göra bärselar av olika slag. Man kunde även länka flera små vidjor så att de bildade en kedja.

Det kräver en oerhörd teknik att knyta en vidja då det gäller att snurra på kvisten på rätt sätt, konstant ha den i spänn och se till att den inte snurrar tillbaka, samtidigt som den inte får knäckas. Sven-Olof visade på hur det gick till och vi kan väl bara konstatera att övning ger färdighet. Majoriteten av oss i klassen behöver öva mycket mer.

 

Skogen var oerhört viktig förr då den gav både material, bränsle och råvaror till gårdar och samhällen. Man brände kol till smedjorna, man använde träd till att göra verktyg och husgeråd samt att träden också gav ved för att värma husen under de kalla månaderna. Man var beroende av skogen helt enkelt.

 Alla vi som går på Trä- och smideslinjen är väldigt tacksamma över allt vi lär oss. Det handlar om att bevara en kultur som kanske kom sikt kommer att glömmas bort. Vi vill bevara den kunskapen på olika sätt. Vi vill förstå och vi vill skapa av det som naturen ger oss.

 

Nästa inlägg blir en fortsättning på trågen. Då ska vi visa på vad som händer efter stockarna kommit tillbaka till skolan och vi påbörjar arbetet med att yxa ut formen.