Nutid och dåtid, i kombination.

Jisses, redan en bra bit in på terminen och vi har inte hunnit blogga ännu, men oroa er icke. Vi är tillbaka och ser fram emot att få delge er en massa spännande saker från kommande läsår.

Klassen består av 8 stycken nya ettor och fyra gamla ettor som nu blivit tvåor. Slöjdsalen är sig lik, några bänkar är nyslipade. Tore är med och Sven-Olof också.

Under det här läsåret tänkte vi fokusera bloggen mer på de olika materialen/träslagen vi arbetar med, hur vi gör när vi hämtar material och vad man ska tänka på, verktyg och tillvägagångssätt, kulturhistoria och våra resor vi gör.

Är ni intresserade av de olika momenten, tekniker samt saker vi gör, så rekommendera vi varmt att gå tillbaka till förra läsåret och ta del av inläggen från då.

Stämningen är god i klassen och vi har redan avklarat diverse täljtekniker, bryning av knivar, hur man gör skedar och smörknivar och lite annat. Alla har fått fundera på sina bomärken, som är väldigt bra att ha när man ska märka upp sina verk.

Bomärken går rätt långt tillbaka i tiden. Det var en form av identitetshandling, långt före dagens ID-kort. Många gårdar och släkter hade sina egna bomärken och ibland hade man ett bomärke för att märka upp sakerna man ägde och ett bomärke för de saker man producerade.

Ett bomärke bör vara enkelt så att man kan rista in det med kniven. Ser vi tillbaka många år så har vi, i Norden, runor som en form av bomärken.

När vi skapar våra bomärken så kan vi ibland få göra lite släktforskning. Det kan hända att man som sagt har något i släkten. Skulle det inte vara så är det bara att skapa sitt egna. Här gäller det att fundera till. Många använder sina initialer och skapar en kombination av dessa, en del har en symbol man brinner lite extra för. Fantasin sätter inga gränser, så länge man inte kopierar någon annans rakt av.

 

Undertecknad tog sina två initialer, gjorde om dem till runskrift (den ”moderna” futharken och inte den fornnordiska) och band sedan ihop de två, till en enklare symbol. Det bomärket kommer nu att följa med mig tills den dag jag slutar skapa, vilket vi får hoppas inte sker.

 

Nu ser vi alla fram emot ett läsår där vi får fördjupa oss i den klassiska slöjden, att få skapa utan maskiner (oftast) och ta del av den svenska historian från 1700-talet och framåt.

Välkomna till läsåret 22-23.

Skolavslutning

"Tack för detta läsår! 

Jisses vad tiden går fort när man har kul. Så pass fort att man inte riktigt hinner med.

 

Vilket fantastiskt läsår det har varit dock. Ett år som har varit fyllt med massor av ny kunskap, många goda skratt, en fantastisk värme bland alla deltagare och en del hyss också.

 

Att gå på folkhögskola är en ynnest. Man träffar personer med samma intresse och skapar en massa kontakter och formar nya vänskaper. 

 

Detta läsår har vi hållit samman oerhört väl och med det har vi stöttat varandra, hjälpt varandra, triggat varandra, upplevt saker tillsammans och delat en oerhörd glädje.

 

Skolavslutningen var lite vemodig då 2orna nu ger sig ut på nya äventyr, hälften av 1orna lika så. Fyra 1or stannar kvar för att fördjupa sig ett år till. Och trots att vi skiljs åt lär vi hålla kontakt många år framöver.

 

Glad sommar och på återseende ute i vimlet hälsar Trä- och Smidesutbildningen läsåret 2021-2022.

 

Björkbark

Finns det något träd som är så mångfaldigt som björken? Under årets lopp har vi använt allt från rötter, till stammar, till grenar, till kvistar, för att inte glömma saven som man kan dricka och nu ska vi använda oss av dess bark, det som kallas näver.

Så vitt vi vet finns det tre träd, i världen, där barken heter något annat än just bark. Björken har sitt näver. Kanelträdets bark heter kanel och Korkekens bark heter just kork.

Näver är fantastisk på alla sätt och vis och har använts i flera tusen år. Man har gjort burkar av det, skrivit brev på det, flätat korgar, gjort hattar och västar, även skor!

För vår del så provade vi på att göra näverrivor (vikta skålar), knivskydd, tappade burkar och även flätning.

Att arbeta med näver kräver lite kunskap om materialet. Dels hur man förvarar det, hur man hanterar det och vad för typ av näver man använder till de olika sakerna man gör. Till en del saker behöver man lite tjockare näver och till andra lite tunnare.

Att lära sig hämta näver är en kurs för sig, så vi var väldigt tacksamma att få färdiga flak.

Först ut lärde vi oss att göra enklare knivskydd. Vi är väldigt många om att skydda eggen på knivarna, samt fingrar som kan komma för nära. Ett enkelt skydd är bättre än inget alls.

 

Med denna teknik fick vi en ökad förståelse för hur materialet beter sig och vi kunde handskas med det.

Efter skydden ökade vi svårighetsgraden till att göra näverrivor. Det är en vikt skål av näver och är väldigt enkla och praktiska att göra.

 

Till en riva tog vi två bitar näver, av lite större storlek till ytan. Vi gjorde mallar för botten som vi sedan lade ut på nävret och markerade hörnen med en syl. Den ena biten klippte vi in till markeringarna med cellerna liggandes längs med nävret och på den andra biten så vred vid nävret ett kvarts varv, så att cellerna blev stående.

 

Utmaningen sen är att vika nävret så att man får en insida och en utsida. Med hjälp av klädnypor så höll vi fast väggarna medan vi sydde fast dessa med björkrot eller i vissa fall lintråd.

 

När vikningen var klar klippte vi till alla kanter innan vi sydde dessa med björkrot. Voilá, en näverriva.

Efter rivorna blev det dags för den stora utmaningen: tampade näverburkar. Här krävdes det lite geometri, matematik och säkert trigonometri och Pythagoras sats. Kort och kort, det gällde att vara finurlig.

 

Tampade burkar är oerhört vackra och speciella att göra. Det gäller att göra sin tamp på rätt sätt, vilket vi gjorde i grövre papper som mall.

Nu behövdes ett större flak näver och av lite tjockare kvalitet. Med hjälp av mallen skar vi ut tamparna och bestämde samtidigt hur stor burkarna skulle vara i omkrets. En tampas burk består av två lager med näver och den på utsidan är det med själva tampen och eventuella mönster. Lagret på insidan är ett flak, i anpassad storlek, med savsidan inåt, utan tampar.

 

Vi fäste tamparna i varandra och fick således fram utsidan på burken, och för att detta ska hålla bra så placerade vi både ytter- och innerlagret över en mall i trä, bankade i två kilar för att spänna ut nävret och sedan fick de stå så en dag eller två.

 

Efter ett par dagar så har nävret anpassat sig till sin nya form och vi tog bort trämallarna, skapade lock och botten, samt sydde kanterna, främst med lintråd. En del passade på att måla sina burkar med linoljefärg, andra lät sina burkar vara naturliga.

 

Sist men inte minst fick vi besök av en drottning: Karin Lundholm. Sveriges okrönta näver-drottning. Karin har hållit på med näver så pass länge att det hon inte vet om näver, är inte värt att veta.

 

Under två dagar lärde Karin oss att fläta med näver, samt fick en hel del kunskap om nävertäkter m.m.

Att fläta med näver är väldigt spännande, främst då man tror att det är så poröst och lätt kan gå sönder. Men icke!

Det första vi gjorde var att fläta underlägg. Nu gällde det att verkligen se över det näver man tog, för flätar man med näver så behöver det vara tunnare bitar, samt att de behöver klippas/skäras rakt.

Det kändes rätt bra att ha flätat ett underlägg och nästa utmaning blev att göra en snedflätad korg. Samma grundteknik som underlägget, men med lite vikning och tungan rätt i mun.

Att Karin gick runt i klassrummet och ”vakade” över oss var på ett sätt bra, för hon kunde omgående se vad som behövdes rättas till och då även påpeka det.

 

När den snedflätade korgen var klar fick den som ville ge sig i kast med att göra en rakflätad korg. Lite annorlunda teknik, lite fler klädnypor att placera ut, lite ostadigare till dess att man trådat korgen med en rot eller två. Dock oerhört vackra resultat.

 

Vi är långt ifrån färdiglärda på näver, men rikare på kunskap, det är vi.

Tiden går så oerhört fort när man har kul! Att försöka hinna med att skriva om allt skoj vi har varit med om, under detta läsår, är svårt.

I skrivande stund är det 4 veckor kvar på läsåret. 2orna går ut. En del 1or lämnar och några blir kvar.

Det känns som att de kommande inläggen mer kommer bli en resumé av året som gått samt lite avslutningshälsningar.

 

Vad nästa inlägg handlar om får bli en överraskning!

Att krympa en burk

Vi jobbar mest i färskt trä och när färskt trä torkar så krymper det, vilket kan leda till sprickbildning och i värsta fall en besvikelse över att det vi skapar knäcks och går sönder.

Dock så drar vi nytta av träets krympning nu när vi ska göra krympburkar.
 Egentligen är det ganska lätt att göra dessa och det är rätt fantastiskt att se det färdiga resultatet.
 Vi utgår från ett ämne i olika storlekar, beroende på vad man ska göra. En del av oss gjorde stora burkar, nästan kärl, och andra av oss gjorde små burkar, i form av kryddburkar.

 

Man tar sitt ämne och sedan använder man sig av en gammal variant av borr, kallad navare. Dessa navare användes av snickare förr i tiden, för att förborra ett hål innan man slog i sina stora, handsmidda spikar. Våra navare är av en lite större modell, men fungerar på precis samma sätt.

 

Vi borrar oss in i kärnan, för det är just den som ska bort, och sedan holkar vi ur ämnet, med hjälp av långa skedknivar, skölpar och skrapverktyg. Allt detta gör vi i ett svep, innan ämnet har börjat torka. Vi tar även bort barken och snyggar till utsidan.

 

När urholkningen är klar är det dags att skära ett litet spår, i burkens nederkant. Till detta använder vi något som vi kallar för laggmojäng. Svårt att beskriva vad det är, men enklast är att säga att det är en knivliknande pryl som vi skär vår skåra med.

 

Nu är det dags att använda oss av torrt trä, som blir vår botten. Vi vill inte använda färskt trä i botten eftersom det färska träet krymper och då kommer botten att krympa i takt med burken och där med inte sitta kvar. Nej, vi använder ett torr bit som vi täljer till för att passa i spåret och den urholkade burken.
 När botten väl är på plats så får burken stå och torka ett par dagar. Under den processen så krymper det färska ämnet ihop och sluter sig kring det torra ämnet och, voilá, botten sitter fast!

 

Nu är det dags att finskära och få till ytan så som vi vill ha den. En del ville göra lock till sina, andra lät sina burkar vara öppna. Och locken kan göras i många varianter. En del lock fick läderstroppar, andra fick en låsning och en del blev anpassade för att enkelt tas av och sättas dit igen.

 

Fantasin ser inga gränser och vi skapade burkar i väldigt många olika utföranden. Färgglada, stora, små, utsmyckade, enkla. Varje burk blev helt personlig.

 

I nästa inlägg tittar vi närmare på något så spännande som näver och möter en drottning.

Svepaskar del II

 Förra inlägget visade vi på grunderna i att göra svepaskar. Dock använde vi maskiner, vilket vi gärna undviker då kursen riktar sig åt fäbodkulturen från 1700-1800 tal. Det var inte många gårdar som hade el på den tiden och kunde använda dagens moderna sågar och planhyvlar.

Så, hur gjorde man förr?

 

Resan började redan den 8 oktober när Sven-Olof kom med sin bil lastad med stockar från några tallar. Dessa stockar skulle klyvas till kvartingar och Marcus, den av oss som gillar att banka mest, fick gå lös med klubban. Nåja, vi andra hjälpte till också, såklart. Stockarna klyvdes och transporterades sedan ut i skogen, till ett vattendrag, där de skulle få ligga fram till den 2 december.

 

Det var en kylig dag och det som vi trodde skulle gå på ett par minuter tog oss lite mer än en timma. Våra ämnen satt fast i 15 cm tjock is och veckans gympass var klart!

 

När ämnena väl var uppe så tog vi tillbaka dem till skolan och hade hopp om att vi skulle arbeta med dessa för jul. Dock kom covid emellan och ämnena fick läggas i blöt igen, så att vi kunde fortsätta med dessa efter jullovet.

När det väl var dags att arbeta med dem så kom Sven-Olof på besök igen och nu kom den stora utmaningen, att klyva upp svepämnen för hand.

 

Vi hade fått en fantastisk föreläsning av Helena Åberg, som har forskat i denna teknik, och det var nu dags att sätta teori till praktik.

 

Med klyvjärn, klubbor och kilar av det större slaget, började vi. Bit för bit så fick vi fram våra ämnen.

 

Först klöv vi stockarna till tunnare och tunnare bitar, för att slutligen bända isär dessa och nå ett resultat på cirka 7-10mm. En del utmanade sig, och ämnena, och nådde ett resultat på cirka 2mm.
 Furan behöver lite mera omsorg före man sveper, dock så kunde man passa på att göra lite större askar, nästan lådor. Det gäller att hyvla till sina ämnen för att få dem så fina som möjligt.

 

Dock så sa Helena något intressant i sin föreläsning. Hon pratade om att idag strävar man mer efter perfektion och ett vackert utseende än självaste funktionen av produkten. Och vad är viktigast? Man kanske inte behöver göra allt 100% perfekt, utan låta det finnas lite skavanker, så länge produkten fyller sin funktion.

För att böja furan behöver man basa den.

 

Det gjorde vi genom att placera ämnena i en basningslåda och tillföra ånga. Ångan värmer upp fibrerna och gör ämnet mer elastiskt och gör det sedan enklare att böja dem.

 

Handskar på, varma ämnen, nya former men samma teknik. Vi svepte furan kring våra former, lät de torka ett par dygn, för att sedan på samma sätt som tidigare sy ihop svepen med rot och göra lock och botten.

 

Helt otroligt nog har vi fått lära oss att det går att ta fram ämnen till svep, utan att använda maskiner. Tänk att det skulle vara så roligt att gå i skolan igen.

Utan större omsvep lämnar vi nu svepen och går vidare till krympburkar.

På återseende.

Svepaskar del I

Precis innan jul så satte vi igång med det som Tore kallar för ”slöjd på riktigt”, nämligen svepaskar. Självklart är det så att allt vi gör är slöjd på riktigt, men det märktes att Tore brann lite extra för just svepen.

Svepaskar går långt tillbaka i historien. Redan under järnåldern så gjorde man svepaskar och det finns många fynd med redskap för att tillverka dessa från vikingatid och framåt.

Dessa askar kommer i många olika storlekar och former och är något som kan arbetas på under lång tid. Det behöver inte ske för stunden, som med mycket annat när det gäller färskt trä. Några av oss hade förmånen att få arbeta med svepämnen som var minst 40 år gamla och resultatet blev fantastiskt!

Konceptet är egentligen ganska enkelt. Ta ett tunt ämne, svep det kring en form och sy ihop det med rötter. Gör sedan ett lock och en botten, kanske ett handtag och voila, en svepask.

Nu får vi det nog att låta betydligt enklare än vad det är, men en sak går att konstatera: det är väldigt rogivande och roligt!

Det första vi fick göra var att såga upp ämnen. Detta gjorde vi med en större bandsåg, för att få ett så pass bra resultat som möjligt och för att vara lite mera effektiva. Vi arbetade med Björk och Sälg denna gång.

 

Att få ut ett bra svepämne kräver en del kunskap om att se och förstå träet. Det viktigaste här är att hitta raka och fina ämnen, utan vresighet och kvistar. Björken vi hade fått gav oss en utmaning, då det är väldigt svårt att se hur materialet ser ut innan man har börjat såga i det. Sälgen däremot var mer samarbetsvillig.

 

När vi hade våra ämnen var det dags att ta fram hyvlarna. Det gäller att få ner ämnet till cirka 3-5 millimeter, beroende på hur stor ask man vill göra.

 

Medan ämnet fortfarande var färskt så hyvlade vi och böjde ämnet över en rund klubba, eller över lår och armar. Det gäller att bearbeta materialet för att få det dit man vill.

Vi valde ut våra formar, allt ifrån cirkulära, ovala, fyrkantiga och till och med trekantiga. Sedan lade vi ämnena i varmt vatten, för att få de så elastiska som möjligt.

 

När ämnena var redo böjde vi dessa över formen och svepte ämnet kring formen för att sedan fästa dem med tvingar. Detta krävde en del teknik och stundtals hjälp från goda klasskamrater, som stod redo med tvingar och goda råd.

När ämnet var svept kring formen fick de stå och torka i ett par dagar. Lite skeptiskt var det att ämnet skulle behålla formen och inte sticka iväg som en fjäder, när vi lossade på tvingarna. Det fantastiska var dock att formen stannade och det började kännas hoppfullt.

 

Nästa steg var att sy ihop svepet och jämna till alla kanter och göra dem parallella. Och sy i trä, det går faktiskt! Dessutom att använda björkrot som tråd. Det går även att sy med fjäderpenna.

 

Innan vi börjar att sy så går det att göra ett fint avslut på svepet. Här kunde fantasin flöda och det fanns många mallar att utgå ifrån. En del passade på att göra mönster där man målade bakgrunden så att det blev ett djup i svepet. Även när det kom till att sy kunde man göra olika mönster, allt för att göra asken så dekorativ som möjligt. Det fanns även de som gjorde mönster med hjälp av karvsnitt.

 

Att göra lock och botten var det som kanske tog längst tid. Det gäller att vara rätt noga och se till att såga, fila, tälja rätt så att svepet sitter så bra som möjligt. Lock och botten kan göras i vilket träslag som helst. Det handlar om att ta vad man har, så länge som ämnena till lock och botten är torra.

Att göra handtag till svepaskarna var också något åt fantasin. En del smidde handtag, en del gjorde handtag i kvistar, en del gjorde knoppar och en del struntade i handtag. Här fann vi vår egna stil.

Som vi nämnde tidigare så hade några av oss förmånen att få svepa med 40 år gamla svepämnen. Dessa var i Ek och Alm.

 

Det som krävdes var att de torra ämnena fick ligga i varmt vatten under ett par timmar, för att sedan svepas på exakt samma sätt. Resultatet? Makalöst vackert. Och det är också det som gör svepaskar till något man kan göra året runt. Passa på att förbereda ämnena och kanske till och med svepa en del, för att sedan låta dem ligga till en höststorm, eller till en stund när man vill göra något annat. Ta fram knivar och rötter och sitt i en stilla vrå och slutför svepen.

 

Denna gång använde vi maskiner för att såga fram våra ämnen, men det går att få fram ämnen på det gamla klassiska viset också. Det tittar vi närmare på i nästa inlägg.