Fäboslöjd

Om vi går tillbaka lite drygt hundra år så fanns en kultur som var helt fantastisk. Ja, egentligen har den sina rötter från bondestenåldern, som var för cirka 4000-5000 år sedan. Vi talar om fäbod-kulturen.

 Vad är då det? Vi behöver titta närmare på 1700-1800 talets bondekultur i, framförallt i det Sverige som finns ovanför Dalälven. I detta jordbruk och djurhållning så hittade en djuren nära gården om vintrarna. På somrarna så togs djuren ut till skogen där det fanns gott om bete och de fick röra sig fritt. Åkermarkerna var till för att odla grödor och spannmål.

 Djuren lämnades dock inte ensamma i skogen utan det var oftast kvinnor och barn som bosatte sig i sina respektive fäbodar för att ha koll på djuren och därmed kunna sköta dem på bästa sätt. Det blev som små samhällen i skogarna runtomkring byar.

Väldigt mycket av Trä- och smideskursen på Västerbergs, grundar sig i just fäbodkulturen. Man var tvungen att kunna tillverka sina egna skålar, tråg, slevar m.m. för att kunna klara sig. Det kunde ju också vara ett sätt att fördriva tiden på. Man behövde också tråg till att ta tillvara på mjölken från korna, då de behövde mjölkas varje dag, man gjorde sin egna ost och behövde ostformar.

 

 Då fanns ju inte snabbköp, IKEA och liknande, dit man snabbt kunde vända sig för att köpa det man behöver. Man skapade utifrån sitt egna behov.

 Vi fick förmånen att besöka Storvika Fäbod, som ligger strax utanför Storvik. Vår smideslärare, Sven-Olof, har en fantastisk kunskap om den dåvarande kulturen och vi fick en fantastisk historielektion på plats.

 

Denna fäbod ligger väldigt vackert och idag finns endast ett fåtal hus kvar, av de runt 30-talet hus och gårdar som låg där förr. Dock finns det många spår kvar från dåtidens fantastiska leverne.

 Att förstå hur det fungerande med arrenden och liknande är väldigt intressant och också att se hur man levde. Vad man skapade och behövde. Närheten till naturen.

 Vi började dagen med att få se på kartor över området och få en förståelse för hur allt var uppdelat mellan gårdarna. Vi fick se på fotografier tagna på, bland annat, 1920-talet, som visade folket och levernet.

 

Efter det blev det god fika i äkta fäbod-anda: Kalvdans.
Det är enklast att beskriva kalvdans som en pudding. Man gör kalvdans på den allra första mjölken efter en ko har kalvat. Det är den mjölken som är den mest näringsrika då den ska ge kalven allt det den behöver. Smaken är rätt neutral, kanske lite åt det sötare håller och konsistensen påminner om ostkaka.

Traditionellt serveras kalvdans med vispa grädde och något form av sylt. I detta fall blev det en rabarbersylt.

 

Efter kalvdansen gick vi på en tur i närområdet och Sven-Olof kunde visa på olika lämningar efter gamla gårdar, kolmilor och markgränser.

Skogen är väldigt tät nu i jämförelse med hur det var på den tiden då alla fäbodar var kvar och djuren strövade fritt och betade.

Vi gick även upp på åsen och njöt av den fantastiska utsikten. Det blev något andaktsfullt över det. Att få se vidderna, känna vinden och njuta av naturen.

 

Efter maten så fick vi i uppgift att knyta en vidja. Det gör man av tunna björkkvistar och vidjorna användes dels till att hänga kring halsen på korna för att kunna leda dem hem, men även till att binda stockar, göra bärselar av olika slag. Man kunde även länka flera små vidjor så att de bildade en kedja.

Det kräver en oerhörd teknik att knyta en vidja då det gäller att snurra på kvisten på rätt sätt, konstant ha den i spänn och se till att den inte snurrar tillbaka, samtidigt som den inte får knäckas. Sven-Olof visade på hur det gick till och vi kan väl bara konstatera att övning ger färdighet. Majoriteten av oss i klassen behöver öva mycket mer.

 

Skogen var oerhört viktig förr då den gav både material, bränsle och råvaror till gårdar och samhällen. Man brände kol till smedjorna, man använde träd till att göra verktyg och husgeråd samt att träden också gav ved för att värma husen under de kalla månaderna. Man var beroende av skogen helt enkelt.

 Alla vi som går på Trä- och smideslinjen är väldigt tacksamma över allt vi lär oss. Det handlar om att bevara en kultur som kanske kom sikt kommer att glömmas bort. Vi vill bevara den kunskapen på olika sätt. Vi vill förstå och vi vill skapa av det som naturen ger oss.

 

Nästa inlägg blir en fortsättning på trågen. Då ska vi visa på vad som händer efter stockarna kommit tillbaka till skolan och vi påbörjar arbetet med att yxa ut formen.

Tråg, del I

 Efter skedar och slevar har det blivit dags att göra tråg.

Tråg användes flitig förr och fyllde en stor funktion på gårdar och i hus. Man använde tråg för att baka, samla in grödor, som mjölktråg och mycket annat. Idag är det nog mer vanligt att trågen används främst till uppläggning av bröd, frukt m.m. Det finns nog de som använder tråg för att baka i dem, även idag.

Den som nu tror att det bara är att ta fram en stock och börja karva och ha sig, den tror fel. Det är en ganska stor process att få fram bra material och ett fint slutresultat.

 

Först och främst behöver man bege sig ut i skogen för att hitta lämpliga ämnen. Vi hade tur att komma över ett antal fina aspar, som hade fällts av vinden under en av årets stormar. Smideslärare Sven-Olof lät oss besöka hans mark och ta del av dessa aspar. Och eftersom kursen främst riktar in sig på klassiskt trähantverk, utan moderna maskiner, så hade en av oss deltagare frågat om vi inte kunde får prova att såga upp ämnena med Timmersvans och Timmersåg. Sven-Olof hade med sig just dessa sågar så att vi fick känna på hur det var att såga upp stockar, innan motorsågen gjorde sitt intåg.

Timmersågen kräver två personer och ett gott samarbete, med inslag av taktkänsla. Man sätter sig på varsin sida om stocken med sågen mellan sig och sedan gäller det att falla in i en gemensam rytm och dra sågen mellan sig. När man väl har hittat takten så går det väldigt snabbt och smidigt att dela stocken.

Just dessa vindfällor låg inte helt stadigt så en del av oss fick rycka in och stabilisera upp stocken medan andra sågade.

En timmersvans ser ut som en gigantisk fogsvans, som bara kräver en person. Det kräver lite teknik, lite jädra anamma och ibland är det bra att bli avbytt om det är en tjockare stock.

Efter att ha provat på dessa analoga tekniker så får man betydligt mer respekt för timmermännen från förr. Det var inget lätt arbete och det tog tid.

 När vi hade fått fram tillräckligt mycket virke så var det dags dela dem.

Först gör man en liten markering med ett spräckjärn för att kunna sätta dit en eller två kilar.

Sedan börjar man slå med en trähammare, inte med allt för mycket kraft. Man ska låta träet ”prata” med en, dvs att man hör hur det börjar knaka när det spricker. Då får man fortsätta hamra på kilarna tills stocken har delat på sig. Efter lite hamrande så har man plötsligt ämnen för två tråg.

 

 Dessa trågämnen transporterades sedan tillbaka till skolan och fick ligga ett par dagar utomhus innan vi tog in dem i slöjdsalen för att börja arbeta med tjäckla, yxa, hyvel och en stor portion fysiskt arbetspass. Mer om det lite vid ett senare tillfälle.

Nästa inlägg kommer handla om vårt besök till Storvika Fäbod och få ta del av vårt kulturarv.

På plats!

Äntligen är läsåret igång igen. 8 förväntansfulla 1or och 4 tappra 2or har nu satt igång på Trä- & Smideskursen på Västerbergs Folkhögskola.

Trots regnväder, som orsakade en hel del kaos i trakterna, så hindrade det inte oss från att direkt ge sig ut i skog och mark för att hitta ämnen till att göra skedar och slevar, dock inte utan grundläggande kunskaper i knivhantering och täljteknik.

Den första veckan lades grunden för olika tekniker när det kommer till att hantera täljknivar och skedknivar, som man sedan har med sig under resans gång. Att vi fastnade i skedar märktes väl på resultaten, samt att majoriteten av oss satt med skedämnen i händerna, mer eller mindre konstant, och täljde.

Andra veckan så avancerade vi. Väl ute i skogen så var det dags att hitta lämpliga ämnen för att göra böjda skedar och slevar. Med yxa, timmersåg och ett glatt humör gav vi oss ut till skogs för att hitta passande björkar. Ja, vi arbetar främst i björk då det är ett fantastiskt material som är lätt att hantera och väldigt mångsidigt. Det finns nog få träd som man får ut så mycket material av som från björken.

Förutom fina ämnen så hittade vi även lite av skogens guld! Och det är väl tur att denna kurs inte bara handlar om att lära sig hur man skapar vackra ting i trä, utan även om att lära sig mer och skog och mark. Det är trots allt från naturen vi hämtar vårt råmaterial!

 

Att sedan komma in i värmen och det torra igen, var helt okej. Framför allt som vi lärde oss att klyva våra ämnen på rätt sätt. Den som bara tror att det är att sätta yxan i träet tror fel. Här gäller det att se på ämnet, känna efter vart hän det vill, hitta formen på det man vill göra och sen klyva ämnet på rätt ställe.

Björken är dessutom färsk, vilket gör att den är lättare att hantera, men den har även fortfarande sitt egna liv och kan vrida sig lite hur den vill.

1orna fortsatte med skedar och slevar medans 2orna fortsatte med att fördjupa sig i sina projekt inför det kommande året.

 Ja, äntligen är vi igång och vi kommer hålla er alla uppdaterade så mycket vi kan, hinner med och orkar.

 Håll utkik efter nästa inlägg som kommer handla om när vi tog oss ut i skogen, igen, för att hitta ämnen till våra tråg, samt en utflykt till en fäbod, för att hämta ännu mer kunskap om det historiska kulturarv vi lockas av.

Avslut

 Så var det dags, hur gick det till? Tiden som slöjdare verkar vara en annan, den går mycket fortare!

Vi avslutar med några bilder från årskull 2020-21´s avslutning i skogarna runt Österbergsmuren norr om Storvik.

Sven-Olof berättar om Österbergsmurens naturreservat.

Gigantiska furor! De får en att känna sig ödmjuk!

Vi besökte Österbergs fäbovall

Att det en gång i tiden har varit en fäbovall är ganska tydligt, om en har ögonen med sig.

Jo, det finns mygg i skogen...

Sven-Olof hjälpte oss att dricka källa.

Nja... kanske inte det godaste vattnet, men säkert jätte nyttigt!

Tack o hej från oss!

(ser ni vrilen?)

Knutkorgen

 Nu har vi kommit fram till det avslutande momentet på kursen, Knutkorgen. Kan tyckas som ett ganska enkelt projekt, men, det finns en anledning att denna kommer sist av våra slöjdtekniker. Nu får vi ta fram allt det vi har lärt oss under året, inte minst Tålamodet!

Knutkorgen är en lite udda fågel i den nordiska korgfamiljen, som är byggd runt fyra vidjor hopfogade i knutar. Korgen finns från södra Finland över Norduppland och Gästrikland till Norge. Knutkorgen var, och är, en finkorg. En sk. förningskorg, en korg att ta till kalas. De gamla korgarna är nästan uteslutande målade med årtal och initialer.

Vi startar här med sälgkäpparna, som vi tog in i april för att dom ska få börja sava inomhus.

Fyra käppar går åt till stommen på korgen.

Varje käpp har två tappar och två urtäljda hak så att dom kan fogas samman.

Det blir ganska mycket täljande...

De fyra käpparna är färdigtäljda och det är dags att böja ihop stommen.

Ett antal stommar på tork.

I de torra stommarna skärs spår för sidostyckena som fästs i varje hörn.

Nästa steg är att tälja in varpen som som är stöd för flätningen.

Porträtt av en nöjd korgmakare...

Nästa steg är att tillverka inslaget i väven. Vi använder sälg, som vi först klyver...

...och sedan täljer ned i lagom tjocklek med hjälp av täljhästen och bandkniv.

Dom täljda sälgspånen flätas in.

Grepen, eller handtaget, flätas in i korgen.

Porträtt av en trött korgmakare...

En sista finputs under den blommande linden.