Knivar II

Vi fick besök av Per Alnaeus, smed från Kilafors, som har undervisat på bland annat Sätergläntan, hemslöjdens skola i Dalarna och varit gästlärare på flera andra utbildningar, så som oss på Västerbergs.

 

Det blev dags för oss att lära oss att smida våra egna knivblad.
 Vi började med en teoretisk genomgång, då vi nu skulle lära oss att välla järn och stål. Att välla innebär att foga samman två material med hjälp av värme och i vårt fall Borax.
 Våra knivblad skulle göras med en sandwich-laminats vällning. Det vill säga att vi lade in en bit stål mellan två lager av järn och fogade samman dem genom vällning.

 Vad är då skillnaden mellan stål och järn? Det har med kolhalt att göra. Stålet har en högre kolhalt än järn, vilket gör det härdbart, vilket i sin tur gör stålet hårdare. Just för knivblad är det viktigt att ha ett hårt material för att kunna slipa och vässa knivbladen, samt för att ett knivblad ska tåla rätt mycket när de möter olika typer av trä, som till exempel den hårda masurbjörken.

Järn är också ett grundämne, medan stål är en legering av järn och kol.

 

 När man väller material så är det viktigt att ha en väldigt ren glöd i härden. Det gjorde att vi denna gång övergav stenkolet och istället använde vårt egenproducerade träkol. Det är för att man vill ha så lite skit med som möjligt, då det kan påverka vällningen och göra den instabil.
 Träkol är ett mycket renare bränsle än stenkol, dock brinner det också snabbare.
 Vi tog våra järnbitar och böjde till dem så att vi fick som två lager med lite mellanrum, där vi sedan skulle placera vårt stål. Och här handlar det mycket om, ursäkta ordvitsen, att ha flera järn i elden. För det var faktiskt så de var. Både järn och stål skulle värmas upp samtidigt och uppnå en väldigt hög temperatur, runt 1300 grader.

 

 Stålbiten skrotades av i lämplig längd, anpassat till ytan mellan järnlagren, sedan strödde vi på Borax och placerade stålbiten mellan järnet och började hamra. Nu fick vi vara med om det som många av oss kanske förknippar med smidet, det där när det slår gnistor om det man smider.

Ursäkta den andra ordvitsen, men det slog gnistor om oss!

 

 Mer Borax, mer värme, mer gnistor. Tillslut hade vi fogat samman järn och stål och kunde gå vidare till att börja smida ut knivbladen.
 Vi började med att markera ut tången, den långsmala delen där skaftet ska sitta, och sedan skrotade vi av materialet vi lämplig längd för själva bladet, och det är inte mycket material som behövs.
 När vällningen är klar man kan återgå till att använda stenkol igen. Då är det inte längre någon risk att smutsa ned skarvarna mellan materialen.
 Nu handlade det mycket om att räcka ut materialet för både blad och tånge. Mycket finlir blev det, men efterhand så närmade vi oss ett resultat.

 

 När vi var klara med smidandet så var det dags att normalisera bladen, detta innebär att man värmer upp dem och sedan låter dem svalna av, långsamt.

Nästa steg var att slipa bladen och där också kunna se om man hade lyckats bra med vällningen eller inte. Vi fick nu lära oss den stora bandslipen och, under övervakning av Per, slipa till bladen så att man verkligen såg formen på knivbladet.

Efter slipning var det dags för härdning, vilket inte är så svårt som man tror. Vi värmde upp bladen så pass mycket att de inte längre var magnetiska, drygt 800 grader, för att sedan snabbt sänka ned dem i frityrolja och låta dem svalna av. Förutom olja kan man använda vatten osv. Vatten gör stålet mycket hårdare, men ger även större risk för sprickbildning.

Efter härdningen är bladet väldigt hårt och sprött. För att nå ett bra resultat så behöver bladen anlöpas. Det görs genom att bladen får ligga i en vanligt ugn på en lagom hög temperatur i en halvtimma och sedan svalna av i lugnt takt.

 

 Nu har vi äntligen gjort våra egna knivblad! Det är en fantastisk känsla att veta att man har smitt sin egna kniv och det är med viss stolthet man sträcker lite extra på sig.

 Nästa gång så avslutar vi knivarna genom att göra knivslidor till dem. På återseende.

Att tillverka eget kol

 När de stora järnverken och smedjorna var igång så användes kol som bränsle. Och det var inga små mängder med kol som gick åt. Skogar höggs ned och på vissa ställen ödelades för att ge bränsle till fabrikerna.

 Många har säkert hört talas om ordet Kolmila. En kolmila användes för att framställa träkol och kunde vara väldigt stora. Oftast upprättades dom i skogen, där man avverkade träden, för att vara nära materialet vid tillverkningen.

 

 Tekniken som används kallas pyrolys. Det är en process där man hettar upp material till en hög temperatur, i en syrefri miljö, så att det sönderfaller utan att förbränning sker. Ja, nu är vi inne på kemi och det är också väldigt intressant.
 Vid pyrolys så förbränns gaser och andra flyktiga ämnen, så som vatten, och den fasta form som finns kvar är det som är frukten av pyrolysen.

Inför smidet av knivblad, där vi behöver ha ett så rent bränsle som möjligt, behövde vi framställa träkol (vilket är mycket renare än stenkol).

 

 Vi byggde inte en stor kolmila utan använde oss av ett gammal oljefat. I det oljefatet så eldade vi med trä och matade hela tiden i mer material under tiden som processen pågick. Vi ville inte att det skulle brinna ut och bli till aska. Det var en process som tog oss en hel dag.

 

 Samtidigt så passade vi på att göra ryssolja. Det är en olja som man inte vill ha inomhus då den luktar väldigt starkt. Ryssoljan kallas även för näverolja då den gör på björkens näver. Namnet ryssolja kommer från att ryssarna var väldigt flitiga i att skapa och använda denna olja.

Ryssoljan används främst till att smöra in skor och seldon till hästar, ja egentligen de flesta läderprodukter, samt som naturmedicin. då främst mot olika hudsjukdomar. men tydligen även mot tandvärk. Kanske inget att rekommendera idag.

 Att framställa ryssolja är inte svårt och man framställer tjära på samma sätt. Det är en 100% naturlig produkt, utan tillsatser.

 Vi fyllde en gryta med näverbitar. Det gäller att packa det så tätt som möjligt då man inte vill ha för mycket syre. Det finns risk att nävret förbränns och blir till kol och aska istället.

 

 När vi hade packat grytan så tätt som det bara gick så placerade vi den upp och ned i en ställning, som bestod av en botten med ett hål, för avrinning, och ett rör för att leda oljan till uppsamlingskärlet.

 

 Kanten mellan grytan och ställningen tätades med hjälp av vanlig lera. Det gäller att få det riktigt tätt. Sedan så eldade vi runt om grytan. Det gäller att hålla elden vid liv och det är en process som tar runt 5 timmar.

 

 Här gäller det att ha tålamod. Det tar lång tid innan man ser något resultat, innan första droppen har letat sig fram genom röret, men sedan så rinner det på.

 Frågan är ju då, vad har vi för nytta av ryssoljan? Vi vet faktiskt inte och det står ett antal flaskor på skolan, men ändå. Vi har framställt vår egen ryssolja och skapat vårt eget träkol. Det är väl anledning nog!

 

 Nu har vi vårt träkol och kan därmed smida våra egna knivar. Häng med i nästa inlägg när smeden Per Alnaeus kommer till skolan och lär oss att laminera och välla.

Knivmakeri, del 1

Nytt år. Ny termin. Nya utmaningar.

Som utlovat ska vi dock fortsätta med det som hände under hösten 2021 och vi har kommit fram till den fantastiska utmaningen med knivar. Och nej, vi menar inte det faktum att hantera knivar, det är en utmaning dagligen. Vi pratar om att göra våra egna knivar!

De kommande tre inläggen kommer handla om hur vi lär oss att göra egna skaft, smida våra egna knivblad och göra en knivslida. (Vi vet att ordvalet inte är det bästa men det är var det heter.)

 

Om man tänker processen av att göra en kniv så börjar man med bladet, sedan skaftet, för att avsluta med knivslidan. Vi började dock i mitten, med att göra skaften.
 Om det finns något som får människor att höja på ögonbrynen så är det vackra knivar och främst då tänker man på skaften. De kan vara oerhört dekorativa, i olika träslag och ibland även med andra material än just trä.

Det kräver en hel del kunskap och inspiration för att göra det bra och vi tog våra första stapplande steg nu.

Först valde vi ut varsitt knivblad, smidda av smeden Per Alnaeus. Därefter fick vi sätta oss och skissa fram hur vi ville att just vårt skaft skulle se ut. Skulle det vara ovalt, skulle det ha en ergonomisk form, skulle det vara tjockt eller smalt? I detta fall gjorde vi skaften till oss själva så vi anpassade dem efter våra händer.

 

Efter vi hade skissat fram vår egna form hämtade vi en bit av skogens dyrbara guld: Masurbjörk.   Masurbjörken är en björk som egentligen är drabbad av en genetisk defekt, som gör att årsringarna växer helt fel. Det ger ett trä som är flammigt och väldigt vackert. Dock svårt att arbeta med då fibrerna är oregelbundna med mindre barkinslag.

 När vi valt ut den bit av masurbjörk som tilltalade oss mest så skissade vi ut hur vårt skaft skulle vara. Därefter kom en av de stora utmaningarna, att borra ett rakt hål, tvärs igenom hela biten på kortsidan, för att göra plats för tången, den del av kniven som skaftet sitter på.

 

 Och att borra ett rakt hål, utan pelarborr, kräver en viss precision, samt god hjälp av klasskamrater och anslagsvinkel.

 

 I vårt fall så stod en av oss med borren och siktade, medan vi hade två kamrater som satt på varsin axel (X och Y) för att dirigera den som borrade så att det blev rakt. Det rör sig om millimetrar för att hamna snett så kamraternas syn och ögonmått var oerhört viktiga.

 

 När vi sedan lyckats med att göra ett rakt hål, rakt igenom biten, var det dags att vidga hålet med hjälp av filar och små sågar. Hållet var tvunget att vara tillräckligt brett för att hela tången skulle få plats, men inte bredare än att tången kilades fast.

 

 Efter det så var det dags att forma själva skaftet. Först sågade vi ut grundformen och sedan var det till att tälja. Att tälja i masur är inte lätt. En del gav upp och tog till en rasp och sedan fil för att få till den rätta formen.

 

 När formen var framme så kunde man välja hur man ville fästa tången i skaftet. Många av oss valde att nita fast tången, en del med en mässing eller kopparring i änden, en del nitade med bara den del av tången som stack ut.

 

 Nu var vi i stort sätt klara. Det som återstod var att finjustera skaftet, få det lent och mjukt och bekvämt att hålla i. Helt klara var vi dock inte, men det berodde på att vi sparade det allra sista till när knivslidan skulle göras.

 

 Det är en rätt häftig process att skapa ett skaft och när man väl kan grunden så går det att göra skaft på flera olika sätt och med olika material. En del gör laminat, dvs med flera olika lager. Då kan man använda olika träslag, näver, metall, ben, horn osv. Det är ens egna kreativitet som sätter stopp för det, samt om materialen går sönder. En del gör också skaft helt i näver. En process där man sätter samman en massa bitar av näver och sedan med hjälp av värme får dem att smälta ihop till en enhet.

 Nästa steg blev att smida sitt egna knivblad, men för att göra det på bästa sätt så behöver vi först framställa träkol. Det gör vi i nästa inlägg.

Julbestyr

 

 Höstterminen har gått så fort. Kanske lite för fort. Dock har vi haft det oerhört roligt tillsammans. Det har varit många goda skratt, lite gnabb, träbitar som kastats på varandra, några skärsår och klämskador. Det bästa av allt har ändå varit den fantastiska sammanhållning som vi har.
Alla vi har samma intresse och vi brinner för slöjdandet. Vi hjälper varandra när det behövs. Vi kan fråga varandra om råd och tips. Vi utbyter erfarenheter och växer som individer och grupp.

Det har varit så mycket att göra att vi har halkat efter med blogginläggen, men oroa er inte. Vi kommer ikapp. Undertecknad har nu ett jullov på sig att skriva om allt spännande som vi gjorde under andra halvan av hösten och när vårterminen startar så återkommer vi med bloggandet igen.

Så här inför julen så finns det en tradition att göra julruskor här på skolan. Dessa ruskor placeras sedan på skolgården och i år blev det vårt julkort till alla på skolan.

Att göra en julruska är inte svårt och kräver egentligen bara bra handskar, granris, långa störar, ståltråd, lite kortare träpinnar samt ett nav.

 

Våra julruskor bygger på en tradition från långt tillbaka. Det var ett sätt att skydda gårdarna från oknytt och annat.

Först gjorde vi cirklar av ståltråd, därefter så band vi fast granris runt dessa så att det blev som en stor krans. Samtidigt förberedes naven med de mindre träpinnarna, som stacks in i naven och sedan bildade ett stöd för kransarna.

 

Kransarna fästes sedan på naven och längst ut på naven fäste vid lite mera granris.

 

Väl utomhus fäste vi kransarna på varsin stör och placerade dem sedan på skolgården.

 

Nåja, lite show fick vi bjuda på och Bobbo visade upp sin fantastiska balanskonst genom att balansera en av ruskorna på pannan. Observera nu att stören, med krans, är cirka 3-4 meter lång. Imponerande!

 

Till slut var alla på plats och det ser rätt mäktigt ut när alla ruskorna står där i snön och skyddar skolan och utbildningen från oknytt och annat.

 

Vi på Trä och Smide önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

 

Ses 2022 igen.

Studieresor

 Vi är som sagt inte bara i slöjdsalen och arbetar. Och förutom att vi åker ut i skog och mark för att hämta material, så ger vi oss också iväg på studieresor, för att få mer kunskap om hur det var förr.
 Två dagar gav vi oss iväg för att ta del av en svunnen kultur, som på många sätt ändå lever vidare, delvis genom oss.

Första resan så åkte vi söder ut, till norra Uppland. Där blev det en resa i järnets tecken. Ett av besöksmålen var Strömsbergs bruk, som för hundra år sedan var en levande plats.

 

Där tillverkades järn och medan masugnarna brann slog de 3-5 ton tunga hammarna ett slag i minuten, varje timma, varje dag, året runt.

Det var som en puls som gick genom hela bygden och om hammarslagen tystnaden kunde man nog räkna med att något gick fel.

 

Att göra en resa i järnets tecken låg väl i tiden då vi skulle ge oss in på att smida knivar vid nästa steg. Det är andaktsfullt att gå bland dessa lokaler och se storleken på det som var förr. Just därför är dessa resor så oerhört viktiga för oss. Vi får kunskap, känsla och respekt för det vi håller på med.

Några dagar senare var det dags för nästa resa. Denna gång gick resan norr över, ända upp till Järvsö i Hälsingland.
Första stoppet blev ett besök hos knivsmed, och vår kommande gästlärare, Per Alnaeus och fick titta in i hans verkstad.
Det var ett kort och intensivt besök och det som nog gjorde mest avtryck var när han startade den stora hammaren och demonstrerade hur man smider ett löv. Den kraft och det tryck som kändes när hammaren slog var något alldeles extra.

 

Efter besöket hos Per fortsatte vi upp till Järvsö och till en av Hälsingegårdarna. Där träffade vid på Anna-Carin Åsbrink som arbetar med schablonmålning och fick en föreläsning i hennes verkstad. Hon visade på sitt arbete och hennes verkstad och berättade även om intressanta restaureringsarbeten hon gjort.

 

Vi fick även bekanta oss med Dietrich Staemmler, som är den första i Sverige att få ett gesällbrev i slöjd. (den andra gesällen var Claes Larsson, som gjorde sitt gesällprov hos oss.)

Han berättade om hur han gjorde en gesällvandring, något som inte är vanligt i Sverige längre, men desto vanligare ju längre ned i Europa som man kommer. I flera år var han på vägarna och träffade allehanda hantverkare för att lära sig mer om slöjdandet bygga på sin kunskap.

Vi fick även göra ett kort besök på Hälsingegården och passade på att spana in hur det kunde sett ut i en sådan gård på 1800-talet.

 

Två intensiva dagar med massor av kunskap och intryck. Sådant är livet på Trä och Smides utbildningen på Västerbergs Folkhögskola.

 I skrivande stund är vi framme vid julen, så nästa inlägg blir en liten julhälsning från oss alla.