Knivmakeri, del 1

Nytt år. Ny termin. Nya utmaningar.

Som utlovat ska vi dock fortsätta med det som hände under hösten 2021 och vi har kommit fram till den fantastiska utmaningen med knivar. Och nej, vi menar inte det faktum att hantera knivar, det är en utmaning dagligen. Vi pratar om att göra våra egna knivar!

De kommande tre inläggen kommer handla om hur vi lär oss att göra egna skaft, smida våra egna knivblad och göra en knivslida. (Vi vet att ordvalet inte är det bästa men det är var det heter.)

 

Om man tänker processen av att göra en kniv så börjar man med bladet, sedan skaftet, för att avsluta med knivslidan. Vi började dock i mitten, med att göra skaften.
 Om det finns något som får människor att höja på ögonbrynen så är det vackra knivar och främst då tänker man på skaften. De kan vara oerhört dekorativa, i olika träslag och ibland även med andra material än just trä.

Det kräver en hel del kunskap och inspiration för att göra det bra och vi tog våra första stapplande steg nu.

Först valde vi ut varsitt knivblad, smidda av smeden Per Alnaeus. Därefter fick vi sätta oss och skissa fram hur vi ville att just vårt skaft skulle se ut. Skulle det vara ovalt, skulle det ha en ergonomisk form, skulle det vara tjockt eller smalt? I detta fall gjorde vi skaften till oss själva så vi anpassade dem efter våra händer.

 

Efter vi hade skissat fram vår egna form hämtade vi en bit av skogens dyrbara guld: Masurbjörk.   Masurbjörken är en björk som egentligen är drabbad av en genetisk defekt, som gör att årsringarna växer helt fel. Det ger ett trä som är flammigt och väldigt vackert. Dock svårt att arbeta med då fibrerna är oregelbundna med mindre barkinslag.

 När vi valt ut den bit av masurbjörk som tilltalade oss mest så skissade vi ut hur vårt skaft skulle vara. Därefter kom en av de stora utmaningarna, att borra ett rakt hål, tvärs igenom hela biten på kortsidan, för att göra plats för tången, den del av kniven som skaftet sitter på.

 

 Och att borra ett rakt hål, utan pelarborr, kräver en viss precision, samt god hjälp av klasskamrater och anslagsvinkel.

 

 I vårt fall så stod en av oss med borren och siktade, medan vi hade två kamrater som satt på varsin axel (X och Y) för att dirigera den som borrade så att det blev rakt. Det rör sig om millimetrar för att hamna snett så kamraternas syn och ögonmått var oerhört viktiga.

 

 När vi sedan lyckats med att göra ett rakt hål, rakt igenom biten, var det dags att vidga hålet med hjälp av filar och små sågar. Hållet var tvunget att vara tillräckligt brett för att hela tången skulle få plats, men inte bredare än att tången kilades fast.

 

 Efter det så var det dags att forma själva skaftet. Först sågade vi ut grundformen och sedan var det till att tälja. Att tälja i masur är inte lätt. En del gav upp och tog till en rasp och sedan fil för att få till den rätta formen.

 

 När formen var framme så kunde man välja hur man ville fästa tången i skaftet. Många av oss valde att nita fast tången, en del med en mässing eller kopparring i änden, en del nitade med bara den del av tången som stack ut.

 

 Nu var vi i stort sätt klara. Det som återstod var att finjustera skaftet, få det lent och mjukt och bekvämt att hålla i. Helt klara var vi dock inte, men det berodde på att vi sparade det allra sista till när knivslidan skulle göras.

 

 Det är en rätt häftig process att skapa ett skaft och när man väl kan grunden så går det att göra skaft på flera olika sätt och med olika material. En del gör laminat, dvs med flera olika lager. Då kan man använda olika träslag, näver, metall, ben, horn osv. Det är ens egna kreativitet som sätter stopp för det, samt om materialen går sönder. En del gör också skaft helt i näver. En process där man sätter samman en massa bitar av näver och sedan med hjälp av värme får dem att smälta ihop till en enhet.

 Nästa steg blev att smida sitt egna knivblad, men för att göra det på bästa sätt så behöver vi först framställa träkol. Det gör vi i nästa inlägg.

Julbestyr

 

 Höstterminen har gått så fort. Kanske lite för fort. Dock har vi haft det oerhört roligt tillsammans. Det har varit många goda skratt, lite gnabb, träbitar som kastats på varandra, några skärsår och klämskador. Det bästa av allt har ändå varit den fantastiska sammanhållning som vi har.
Alla vi har samma intresse och vi brinner för slöjdandet. Vi hjälper varandra när det behövs. Vi kan fråga varandra om råd och tips. Vi utbyter erfarenheter och växer som individer och grupp.

Det har varit så mycket att göra att vi har halkat efter med blogginläggen, men oroa er inte. Vi kommer ikapp. Undertecknad har nu ett jullov på sig att skriva om allt spännande som vi gjorde under andra halvan av hösten och när vårterminen startar så återkommer vi med bloggandet igen.

Så här inför julen så finns det en tradition att göra julruskor här på skolan. Dessa ruskor placeras sedan på skolgården och i år blev det vårt julkort till alla på skolan.

Att göra en julruska är inte svårt och kräver egentligen bara bra handskar, granris, långa störar, ståltråd, lite kortare träpinnar samt ett nav.

 

Våra julruskor bygger på en tradition från långt tillbaka. Det var ett sätt att skydda gårdarna från oknytt och annat.

Först gjorde vi cirklar av ståltråd, därefter så band vi fast granris runt dessa så att det blev som en stor krans. Samtidigt förberedes naven med de mindre träpinnarna, som stacks in i naven och sedan bildade ett stöd för kransarna.

 

Kransarna fästes sedan på naven och längst ut på naven fäste vid lite mera granris.

 

Väl utomhus fäste vi kransarna på varsin stör och placerade dem sedan på skolgården.

 

Nåja, lite show fick vi bjuda på och Bobbo visade upp sin fantastiska balanskonst genom att balansera en av ruskorna på pannan. Observera nu att stören, med krans, är cirka 3-4 meter lång. Imponerande!

 

Till slut var alla på plats och det ser rätt mäktigt ut när alla ruskorna står där i snön och skyddar skolan och utbildningen från oknytt och annat.

 

Vi på Trä och Smide önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

 

Ses 2022 igen.

Studieresor

 Vi är som sagt inte bara i slöjdsalen och arbetar. Och förutom att vi åker ut i skog och mark för att hämta material, så ger vi oss också iväg på studieresor, för att få mer kunskap om hur det var förr.
 Två dagar gav vi oss iväg för att ta del av en svunnen kultur, som på många sätt ändå lever vidare, delvis genom oss.

Första resan så åkte vi söder ut, till norra Uppland. Där blev det en resa i järnets tecken. Ett av besöksmålen var Strömsbergs bruk, som för hundra år sedan var en levande plats.

 

Där tillverkades järn och medan masugnarna brann slog de 3-5 ton tunga hammarna ett slag i minuten, varje timma, varje dag, året runt.

Det var som en puls som gick genom hela bygden och om hammarslagen tystnaden kunde man nog räkna med att något gick fel.

 

Att göra en resa i järnets tecken låg väl i tiden då vi skulle ge oss in på att smida knivar vid nästa steg. Det är andaktsfullt att gå bland dessa lokaler och se storleken på det som var förr. Just därför är dessa resor så oerhört viktiga för oss. Vi får kunskap, känsla och respekt för det vi håller på med.

Några dagar senare var det dags för nästa resa. Denna gång gick resan norr över, ända upp till Järvsö i Hälsingland.
Första stoppet blev ett besök hos knivsmed, och vår kommande gästlärare, Per Alnaeus och fick titta in i hans verkstad.
Det var ett kort och intensivt besök och det som nog gjorde mest avtryck var när han startade den stora hammaren och demonstrerade hur man smider ett löv. Den kraft och det tryck som kändes när hammaren slog var något alldeles extra.

 

Efter besöket hos Per fortsatte vi upp till Järvsö och till en av Hälsingegårdarna. Där träffade vid på Anna-Carin Åsbrink som arbetar med schablonmålning och fick en föreläsning i hennes verkstad. Hon visade på sitt arbete och hennes verkstad och berättade även om intressanta restaureringsarbeten hon gjort.

 

Vi fick även bekanta oss med Dietrich Staemmler, som är den första i Sverige att få ett gesällbrev i slöjd. (den andra gesällen var Claes Larsson, som gjorde sitt gesällprov hos oss.)

Han berättade om hur han gjorde en gesällvandring, något som inte är vanligt i Sverige längre, men desto vanligare ju längre ned i Europa som man kommer. I flera år var han på vägarna och träffade allehanda hantverkare för att lära sig mer om slöjdandet bygga på sin kunskap.

Vi fick även göra ett kort besök på Hälsingegården och passade på att spana in hur det kunde sett ut i en sådan gård på 1800-talet.

 

Två intensiva dagar med massor av kunskap och intryck. Sådant är livet på Trä och Smides utbildningen på Västerbergs Folkhögskola.

 I skrivande stund är vi framme vid julen, så nästa inlägg blir en liten julhälsning från oss alla.

Färg, färg, mera färg!

 

 Vi fick besök av Helena Bratt, målare, med gedigen utbildning inom traditionellt måleri. Helena har en fantastisk kunskap när det kommer till gammaldags måleri, med linoljefärg, äggoljetempera, drickamålning och mycket mera.

 Under tre dagar fick vi ta del av hennes kunskaper och pröva en massa olika tekniker. Första dagen så fick vi lära oss att blanda linoljefärg, eller förlåt, vi fick lära oss att riva färg, som det heter när man blandar torrpigment med linolja.

Det är inte så lätt som man tror. Det gäller att ha tålamod, veta vilket pigment man ska ha, hur proportionerna med olja och pigment ska vara samt hur länge man ska riva färgen.

 

Vi delades in i par och fick två färger var som skulle rivas och sedan målas på ett färgbräde, som vi förberett sedan tidigare.

Vi använde oss av pulverpigment i olika nyanser och kokt linolja. När vi rev färgen så lade vi en del pigment och en del olja i en mortel och sedan mortlade vi färgen i 15-25 minuter.

 

Det krävs mycket tid för att all pigment ska blandas väl med oljan. Om man skulle tulla på tiden och inte ha tålamodet på sin sida är risken väldigt stor att färgen kritar sig när man sedan använder den.

Med vår nyrivna färg prövade vi sedan olika tekniker så som nävamålning, skapa mönster med tyg eller plast och ådermålning. Nävamålning är en teknik där handen kommer väl till användning. Man använder näven för att skapa mönster.

 

Dag två blev en intressant dag då vi skulle göra marmoreringar med tekniken drickamålning. Det innebär att man blandar torrpigment med mjölk. Enligt utsago går det även bra med öl. Vi använde mjölk då det kändes mer rätt för oss i och med att vi trots allt är en skola.

På ett redan målat ark målade vi sedan med mjölkfärgsblandniqgen för att skapa något som liknade marmor. En väldigt rolig uppgift då vi var helt fria i skapandet. Vi fick utgå efter en bild med marmor och återskapa så nära vi ville, men det var ändå fritt.

 

När vi hade målat klart med drickamålningen ströks hela arket med en linolja som verkade som en lasyr. På det lagret målade vi sedan med vår tidigare blandade linoljefärg. Sakta men säkert trädde en fantastisk marmorering fram. En del var väldigt naturtrogna medan andra var väldigt fantasifulla.

Vi prövade även rökmarmorering. En väldigt spännande teknik där vi lät sotet från en brinnande näverrulle skapa mönster på både ett ark men även en sked. Här gäller det att stå i ett väl ventilerat utrymme utan brandlarm, exempelvis utomhus. Arket och skeden var målade med vit linoljefärg, som inte hade börjat torka ännu. Det gjorde att sotet från röken skapade strimmor, liknande marmor.

 

Vi lät även en glasskiva sotas ned och skapade på så sätt pigment till färgen Kimrök. Så enkelt kan det alltså vara att skapa sitt egna pigment.

 

Sista dagen gav vi oss i kast med äggoljetempera. Alla kan göra sin egna emulsion. Det som krävs är ett ägg, helt ekologiskt, vatten och linolja. Dessa tre ingredienser blandas samman och skapar emulsionen, som går att måla med på en gång. Dock blir det ingen färg, men ger en väldigt hård yta när det torkat.

 

Emulsionen blandades sedan med torrpigment och övade oss i schablonmålning. Helena hade med sig en massa schabloner, många som hon återskapat från gamla mönster som hon hittat i gamla hembygdsgårdar med mera, så de mönster vi använde har en lång historia bakom sig.

 

Med pensel eller svamp använde vi oss av äggoljetempera för att skapa olika mönster. En övning gick ut på att göra en bård eller en del av en tapet, precis så som man gjorde förr.

Fördelen med äggoljetempera är att det blir en väldigt naturlig produkt utan gifter och den håller väldigt länge. Dock gäller det att vara snabb då färgen torkar på ytan oerhört fort och det är svårt att måla samma nyans länge. Nackdelen är att det tar upp till 6 månader (!!!) innan färgen har härdat klart helt och hållet. Det är alltså inget man målar med om man har bråttom.

 

Utöver att vi fick pröva en massa olika tekniker och snudda på ytan av ett fantastisk hantverk så fick vi också väldigt mycket historia och kunskap från Helena. Vi lärde oss inte bara att måla utan även hur det gjordes förr och varför man målade på de sätt man gjorde. Att förstå ett hantverk som användes för 200 år sedan och även tidigare än så, det är en kunskap som är ovärderlig.

 

Ja, tåget rullar vidare och så även vi då vi i nästa inlägg rullar iväg med bilarna på två resor i järnets och slöjdandets tecken. Häng med till norra Uppland och Hälsingland i nästa inlägg och se vad vi mötte på vägarna.