Smide

Kursen heter Trä och Smide.
 Även om fokus ligger på trähantverk så är smidet ändå en viktig del i vårt utbildning. Åker man runt till gamla gårdar så hittar man många med en liten smedja på gården. Ässjan är inte stor, men den finns där för att man snabbt skulle kunna laga sådant som gått sönder samt tillverka det som man behövde, utan att kalla in bysmeden.

Det är svårt att säga exakt hur mycket tid av kursen som går till smidet, men cirka 20%. Då är det inte bara att stå i smedjan utan även att åka på studiebesök, göra kol och lite teori.
 Första året får vi deltagare bekanta oss med smedjan och känna på grunderna i smidet, tillsammans med Sven-Olof.

 

Att kliva in i smedjan och dess mörker, se städen uppställda, verktygen hänga på väggen, hammare som sitter i sina ställ och se stenkolet ligga i sina lådor och vänta på oss, det ger en känsla av spänning och respekt.

 

Under tre dagar fick vi lära oss allt från att tända ässjan, välja ut rätt järn, förstå processen av att värma upp järnet till rätt temperatur och smida ut det till olika produkter.
 Det är lätt att tro att det bara är att elda på och slå med hammaren på det glödande järnet, men bär med er att den glödande järnbiten håller en temperatur på runt 1200 grader! Det gäller att ha kontroll, inte bara på järnet utan även på alla runt omkring. Det sista som får hända är att någon bränner sig.

 

Vi fick börja lära oss att smida i-slags-krokar. Enkla krokar där en hel del grundtekniker kommer väl till pass, så som att bocka till järnet, göra en liten snurr, smida ut ett runt järn till mer fyrkantigt osv.

 

Nästa steg var att göra kapsylöppnare. Återigen med ett runt järn från början som sedan smides ut till platta sektioner, varvat med böjar för att få till en fungerande öppnare.

 

Sista dagen fick vi lära oss att klyva järn för att göra en vacker hängare. Då lämnade vi det runda järnet och gick över till platt järn. Att klyva kräver också samarbete, vilket sätter prov på tillit och kommunikation. Vi är trots allt 6 personer som samtidigt hamrar med tunga hammare och alla har hörselkåpor på sig. Att kommunicera på rätt sätt kräver sin utmaning, men vi lyckades.

 

Vi gick även igenom hur man smider spikar samt prövade linoljebränning, för att gå en vacker finnish på våra produkter.
 Det som slår mig, författaren av detta inlägg, är att smedjan kräver väldigt mycket av en, både fysiskt och psykiskt. Även fast vi inte gjorde riktigt stora saker så krävs det en enorm koncentration samt en hel del uthållighet. Det är lätt att glömma bort att dricka vatten, att vi är ovana och kanske behöver en paus då och då.
 Samtidigt upplever jag en harmoni i att vara i smedjan. Det är lätt att gå in i sig själv och det totala fokus som krävs för att klara uppgiften. Man blir liksom ett med järnet, glöden och hammaren.

 

En oerhört intensiv vecka som veckan efter blev minst sagt lika intensiv, när Helena Bratt kom på besök och lärde oss väldigt mycket om klassiskt måleri.

Så kom tillbaka lite senare och se när vi målade med mjölk, olja och ägg!