Nutid och dåtid, i kombination.

Jisses, redan en bra bit in på terminen och vi har inte hunnit blogga ännu, men oroa er icke. Vi är tillbaka och ser fram emot att få delge er en massa spännande saker från kommande läsår.

Klassen består av 8 stycken nya ettor och fyra gamla ettor som nu blivit tvåor. Slöjdsalen är sig lik, några bänkar är nyslipade. Tore är med och Sven-Olof också.

Under det här läsåret tänkte vi fokusera bloggen mer på de olika materialen/träslagen vi arbetar med, hur vi gör när vi hämtar material och vad man ska tänka på, verktyg och tillvägagångssätt, kulturhistoria och våra resor vi gör.

Är ni intresserade av de olika momenten, tekniker samt saker vi gör, så rekommendera vi varmt att gå tillbaka till förra läsåret och ta del av inläggen från då.

Stämningen är god i klassen och vi har redan avklarat diverse täljtekniker, bryning av knivar, hur man gör skedar och smörknivar och lite annat. Alla har fått fundera på sina bomärken, som är väldigt bra att ha när man ska märka upp sina verk.

Bomärken går rätt långt tillbaka i tiden. Det var en form av identitetshandling, långt före dagens ID-kort. Många gårdar och släkter hade sina egna bomärken och ibland hade man ett bomärke för att märka upp sakerna man ägde och ett bomärke för de saker man producerade.

Ett bomärke bör vara enkelt så att man kan rista in det med kniven. Ser vi tillbaka många år så har vi, i Norden, runor som en form av bomärken.

När vi skapar våra bomärken så kan vi ibland få göra lite släktforskning. Det kan hända att man som sagt har något i släkten. Skulle det inte vara så är det bara att skapa sitt egna. Här gäller det att fundera till. Många använder sina initialer och skapar en kombination av dessa, en del har en symbol man brinner lite extra för. Fantasin sätter inga gränser, så länge man inte kopierar någon annans rakt av.

 

Undertecknad tog sina två initialer, gjorde om dem till runskrift (den ”moderna” futharken och inte den fornnordiska) och band sedan ihop de två, till en enklare symbol. Det bomärket kommer nu att följa med mig tills den dag jag slutar skapa, vilket vi får hoppas inte sker.

 

Nu ser vi alla fram emot ett läsår där vi får fördjupa oss i den klassiska slöjden, att få skapa utan maskiner (oftast) och ta del av den svenska historian från 1700-talet och framåt.

Välkomna till läsåret 22-23.