måndag 18 oktober 2021

Experiment och Rötter

Vi lär oss mycket, varje dag. För en del blir det en uppfriskning av redan innehavda kunskaper och för andra så ökar kunskapsbanken enormt. Det är oerhört spännande att pröva sig fram inom ett område där egentligen bara fantasin sätter gränser, och kunskap.
 En del av att gå på folkhögskola är också att lära sig av varandra och ta reda på saker själv, klassisk folkbildning helt enkelt.
 Två av oss hade gjort kåsor i björk. En riktigt bra kåsa tar man fram ur en vril, en utväxt som man hittar på björkar, och även andra träd, där fibrerna går i alla möjliga riktningar. Att få tag på en vril är inte helt lätt, så vi använde oss av lite tjockare, rakvuxen björk.
Nackdelen med att göra så är att det finns risk för att kåsan spricker när man häller i varm vätska, så som varm choklad eller kaffe. Dock finns det sätt att undkomma detta och det är här experimenten kommer in.
Vi hade läst på att man kan koka kåsan dels i mättat saltvatten och dels i mjölk, för att förhindra sprickbildning. Intressant, tyckte vi, och gjorde lite tester.

Den ena av oss hade läst på att ska man koka i saltvatten så ska man ha cirka 2 matskedar salt per liter vatten.

Kåsorna ska sedan kokas länge, tills den flyter. Det jobbiga är ju att kåsorna flöt redan från början, eftersom den är gjord i trä och trä flyter i vatten. Dock sjönk kåsorna efter ett tag då saltvattnet hade trängt in i alla fibrer. Efter 8 timmar i grytan togs kåsorna upp och det ska tilläggas att de inte hade börjat flyta igen, men för att undvika torrkokning över natten så blev det så.

 

 Den andre av oss ville koka sin kåsa i mjölk, men hittade inte så mycket information alls. Där blev experimentet än mer intressant. Denna kåsa kokades i vanlig standardmjölk i cirka 5 timmar och låg sedan kvar i mjölken över natten för att svalna.
 Det intressant var att kåsan som hade kokats i mjölk var väldigt mättad och hade en mörkare ton, när den togs upp. Medan kåsorna som kokats i saltvatten fick en rödaktig ton.

Alla kåsor fick torka under ett antal veckor innan det var dags för det stora eldprovet!

 

När dagen var kommen så lade vi märke till att kåsorna hade ändrat lite karaktär i färgen igen. Mjölk-kåsan hade gått tillbaka till sin ljusa björk-ton, medan salt-kåsorna fortfarande var röda i sin ton, om än lite mattare. Mjölk-kåsan hade fått ett lager linolja på utsidan medan salt-kåsorna var obehandlade.
 Inför hela klassen så fyllde vi upp kåsorna med kokande vatten och spänningen var olidlig, nästan. Mjölk-kåsan klarade av det kokande vattnet utan problem! Ett väldigt lyckat test. En av salt-kåsorna sprack. Inte mycket men tillräckligt för att bli underkänd i testet. Den andra höll sig desto bättre.

 

De fick stå med vatten i sig ett tag och sedan var vi ju tvungna att smaka av vattnet, för att se om de hade fått smak av mjölken och saltet.
 Enligt utsago fick vattnet en liten smak av mjölk medan salt-kåsorna tog upp mycket smak av saltet.

 

Vad är då tanken med att använda mjölk eller salt?
 Som vi förstår det så använder man salt för att det dels torkar ur träet rakt igenom och på något sätt binder fibrerna. Salt drar ju till sig vätska. Mjölken är lite svårare att tolka. Antagligen så stärker proteinet i mjölken fibrerna i träet och sluter till fibrer och celler så att vätskan får svårare att tränga sig in och bilda sprickor.
 Nu är det här bara våra teorier och finns de andra som har mer kunskap och/eller teorier så skriv gärna en kommentar nedan. Vi vill lära oss mer kring detta!

Vi sitter inte bara i klassrummet heller. Som ni har sett tidigare så tar vi oss ut i skog och mark för att hämta material till det vi skapar.

 

En solig dag så passade vi på att ta oss ut för att hitta björkrötter. Dessa ska vi bland annat använda till att söma svepaskarna och kanta näverburkar.
 Att hitta rätt rötter kräver dels att man först och främst åker till rätt ställe, vilket inte var fallet här. Tore ledde oss på villovägar och vi fick byta plats.
 När vi väl kom till rätt plats så gäller det att hitta en tunna och fina rötterna. De får inte vara för tjocka, men inte heller för tunna. De bästa rötterna är också de jämntjocka.

 

Björkens rötter växer rätt ytligt och kan bli väldigt långa. När man lärt sig hitta rätt så finns möjligheten att hitta på en ”rotgruva”.
 När vi hade plockat alla rötter vi ville ha så var det dags att återvända till skolan och rensa dessa från sand, jord och bark. En tidskrävande process, men väl värt slutresultatet.

 

Viktigt att tänka på är att ALLTID fråga markägaren om lov innan man tar något från skogen/marken. Allemansrätten sträcker sig långt, men inte så pass långt.

 Nästa gång så tar vi oss en titt på smide, då alla 1or fick bekanta sig med smedjan och grundläggande smidestekniker.

tisdag 5 oktober 2021

Trågen del II

 Äntligen blev det dags att fördjupa sig i att hugga till trågen. Våra ämnen, i Asp, fick vila under en helg men sen var vi igång.

Slöjdmäster Tore gav oss en genomgång och visade alla stegen för oss och vem hade kunnat tro att det var så mycket att tänka på.

Först gäller det att välja ut rätt bit. En del lät ämnena tala till en och såg till att rätt bit kom till rätt person, medan andra tog första bästa bit de såg. Magkänslan spelar en viss roll, men kunskapen om att se hur ämnet ser ut vägen in lite mera. Det handlar om att hitta en bit som inte har allt för tydliga spår av kvistar, sprickbildning eller röta.

 

Aspen har fördelen att den inte vrider sig allt för mycket när den torkar och har också väldigt fina och raka fibrer, vilket gör den väl anpassad till just tråg.

 Andra steget är att, med yxa, jämna till ämnet så att den får en parallell ovan- och undersida. Man yxar bort ojämnheter och gör så gott man kan innan man går över till nästa steg.

 

Nästa steg är att hyvla till ämnet.
Vi använder oss av rundhyvlar för att dels få bort tillräckligt med material och dels för att jämna till allt. Äntligen så såg slöjdsalen ut som en äkta slöjdsal, det vill säga att golvet var täckt av spån och flis från 13 ämnen som hyvlades och höggs till samtidigt.

 

När man var nöjd med tillhyvlingen så var det dags att rita ut formen och stödlinjer. Det gäller att inte ta bort för mycket material, men ändå tillräckligt. Och det gäller att spara en bit i ändträet så att man har som stöd vid renskärningen.

 

Efter en stunds ritande så kom ett nytt verktyg fram: Tjäcklan.
En tjäckla kan närmast beskrivas som en välvd yxa, perfekt för att göra fördjupningar så som skålar, tråg och även kanoter (!!!).

 

Att hugga med tjäckla kräver lite teknik. Det gäller att inte låta eggen gå för stupt ned, utan att man hittar en bana där man följer kurvan på tjäcklan när den möter träet.

Detta var ett träningspass som heter duga!

 

[När man hade huggit ut tillräckligt med tjäcklan så tog man fram trågskölparna för att fortsätta ta ut insidan och jämna till allt. En skölp är ett skärverktyg och ljudet som uppstår när man använder den är som ljuv musik. Det blev något meditativt i skapandet.

 

Vi fortsatte att hyvla till utsidan på trågen och jämnade till alla kanter så att trågen kändes så pass klara som det gick. En sista påstrykning av lim på ändarna och eventuella kvistar innan dessa tråg sedan ska vila och torka i lite drygt 4-6 veckor! Ja, det tar så pass lång tid för ämnena att torka, eftersom vi främst jobbar med färskt virke.

En gång i veckan väger vi trågen för att sakta se hur de minskar i vikt. När vikten inte längre rör på sig så är det dags att renskära dem.

Det återkommer vi till när trågen är redo för detta steg.

Nästa gång så tar vi oss en titt på lite experiment och när vi letade rötter.

fredag 1 oktober 2021

Fäboslöjd

Om vi går tillbaka lite drygt hundra år så fanns en kultur som var helt fantastisk. Ja, egentligen har den sina rötter från bondestenåldern, som var för cirka 4000-5000 år sedan. Vi talar om fäbod-kulturen.

 Vad är då det? Vi behöver titta närmare på 1700-1800 talets bondekultur i, framförallt i det Sverige som finns ovanför Dalälven. I detta jordbruk och djurhållning så hittade en djuren nära gården om vintrarna. På somrarna så togs djuren ut till skogen där det fanns gott om bete och de fick röra sig fritt. Åkermarkerna var till för att odla grödor och spannmål.

 Djuren lämnades dock inte ensamma i skogen utan det var oftast kvinnor och barn som bosatte sig i sina respektive fäbodar för att ha koll på djuren och därmed kunna sköta dem på bästa sätt. Det blev som små samhällen i skogarna runtomkring byar.

Väldigt mycket av Trä- och smideskursen på Västerbergs, grundar sig i just fäbodkulturen. Man var tvungen att kunna tillverka sina egna skålar, tråg, slevar m.m. för att kunna klara sig. Det kunde ju också vara ett sätt att fördriva tiden på. Man behövde också tråg till att ta tillvara på mjölken från korna, då de behövde mjölkas varje dag, man gjorde sin egna ost och behövde ostformar.

 

 Då fanns ju inte snabbköp, IKEA och liknande, dit man snabbt kunde vända sig för att köpa det man behöver. Man skapade utifrån sitt egna behov.

 Vi fick förmånen att besöka Storvika Fäbod, som ligger strax utanför Storvik. Vår smideslärare, Sven-Olof, har en fantastisk kunskap om den dåvarande kulturen och vi fick en fantastisk historielektion på plats.

 

Denna fäbod ligger väldigt vackert och idag finns endast ett fåtal hus kvar, av de runt 30-talet hus och gårdar som låg där förr. Dock finns det många spår kvar från dåtidens fantastiska leverne.

 Att förstå hur det fungerande med arrenden och liknande är väldigt intressant och också att se hur man levde. Vad man skapade och behövde. Närheten till naturen.

 Vi började dagen med att få se på kartor över området och få en förståelse för hur allt var uppdelat mellan gårdarna. Vi fick se på fotografier tagna på, bland annat, 1920-talet, som visade folket och levernet.

 

Efter det blev det god fika i äkta fäbod-anda: Kalvdans.
Det är enklast att beskriva kalvdans som en pudding. Man gör kalvdans på den allra första mjölken efter en ko har kalvat. Det är den mjölken som är den mest näringsrika då den ska ge kalven allt det den behöver. Smaken är rätt neutral, kanske lite åt det sötare håller och konsistensen påminner om ostkaka.

Traditionellt serveras kalvdans med vispa grädde och något form av sylt. I detta fall blev det en rabarbersylt.

 

Efter kalvdansen gick vi på en tur i närområdet och Sven-Olof kunde visa på olika lämningar efter gamla gårdar, kolmilor och markgränser.

Skogen är väldigt tät nu i jämförelse med hur det var på den tiden då alla fäbodar var kvar och djuren strövade fritt och betade.

Vi gick även upp på åsen och njöt av den fantastiska utsikten. Det blev något andaktsfullt över det. Att få se vidderna, känna vinden och njuta av naturen.

 

Efter maten så fick vi i uppgift att knyta en vidja. Det gör man av tunna björkkvistar och vidjorna användes dels till att hänga kring halsen på korna för att kunna leda dem hem, men även till att binda stockar, göra bärselar av olika slag. Man kunde även länka flera små vidjor så att de bildade en kedja.

Det kräver en oerhörd teknik att knyta en vidja då det gäller att snurra på kvisten på rätt sätt, konstant ha den i spänn och se till att den inte snurrar tillbaka, samtidigt som den inte får knäckas. Sven-Olof visade på hur det gick till och vi kan väl bara konstatera att övning ger färdighet. Majoriteten av oss i klassen behöver öva mycket mer.

 

Skogen var oerhört viktig förr då den gav både material, bränsle och råvaror till gårdar och samhällen. Man brände kol till smedjorna, man använde träd till att göra verktyg och husgeråd samt att träden också gav ved för att värma husen under de kalla månaderna. Man var beroende av skogen helt enkelt.

 Alla vi som går på Trä- och smideslinjen är väldigt tacksamma över allt vi lär oss. Det handlar om att bevara en kultur som kanske kom sikt kommer att glömmas bort. Vi vill bevara den kunskapen på olika sätt. Vi vill förstå och vi vill skapa av det som naturen ger oss.

 

Nästa inlägg blir en fortsättning på trågen. Då ska vi visa på vad som händer efter stockarna kommit tillbaka till skolan och vi påbörjar arbetet med att yxa ut formen.

onsdag 15 september 2021

Tråg, del I

 Efter skedar och slevar har det blivit dags att göra tråg.

Tråg användes flitig förr och fyllde en stor funktion på gårdar och i hus. Man använde tråg för att baka, samla in grödor, som mjölktråg och mycket annat. Idag är det nog mer vanligt att trågen används främst till uppläggning av bröd, frukt m.m. Det finns nog de som använder tråg för att baka i dem, även idag.

Den som nu tror att det bara är att ta fram en stock och börja karva och ha sig, den tror fel. Det är en ganska stor process att få fram bra material och ett fint slutresultat.

 

Först och främst behöver man bege sig ut i skogen för att hitta lämpliga ämnen. Vi hade tur att komma över ett antal fina aspar, som hade fällts av vinden under en av årets stormar. Smideslärare Sven-Olof lät oss besöka hans mark och ta del av dessa aspar. Och eftersom kursen främst riktar in sig på klassiskt trähantverk, utan moderna maskiner, så hade en av oss deltagare frågat om vi inte kunde får prova att såga upp ämnena med Timmersvans och Timmersåg. Sven-Olof hade med sig just dessa sågar så att vi fick känna på hur det var att såga upp stockar, innan motorsågen gjorde sitt intåg.

Timmersågen kräver två personer och ett gott samarbete, med inslag av taktkänsla. Man sätter sig på varsin sida om stocken med sågen mellan sig och sedan gäller det att falla in i en gemensam rytm och dra sågen mellan sig. När man väl har hittat takten så går det väldigt snabbt och smidigt att dela stocken.

Just dessa vindfällor låg inte helt stadigt så en del av oss fick rycka in och stabilisera upp stocken medan andra sågade.

En timmersvans ser ut som en gigantisk fogsvans, som bara kräver en person. Det kräver lite teknik, lite jädra anamma och ibland är det bra att bli avbytt om det är en tjockare stock.

Efter att ha provat på dessa analoga tekniker så får man betydligt mer respekt för timmermännen från förr. Det var inget lätt arbete och det tog tid.

 När vi hade fått fram tillräckligt mycket virke så var det dags dela dem.

Först gör man en liten markering med ett spräckjärn för att kunna sätta dit en eller två kilar.

Sedan börjar man slå med en trähammare, inte med allt för mycket kraft. Man ska låta träet ”prata” med en, dvs att man hör hur det börjar knaka när det spricker. Då får man fortsätta hamra på kilarna tills stocken har delat på sig. Efter lite hamrande så har man plötsligt ämnen för två tråg.

 

 Dessa trågämnen transporterades sedan tillbaka till skolan och fick ligga ett par dagar utomhus innan vi tog in dem i slöjdsalen för att börja arbeta med tjäckla, yxa, hyvel och en stor portion fysiskt arbetspass. Mer om det lite vid ett senare tillfälle.

Nästa inlägg kommer handla om vårt besök till Storvika Fäbod och få ta del av vårt kulturarv.



























tisdag 7 september 2021

På plats!

Äntligen är läsåret igång igen. 8 förväntansfulla 1or och 4 tappra 2or har nu satt igång på Trä- & Smideskursen på Västerbergs Folkhögskola.

Trots regnväder, som orsakade en hel del kaos i trakterna, så hindrade det inte oss från att direkt ge sig ut i skog och mark för att hitta ämnen till att göra skedar och slevar, dock inte utan grundläggande kunskaper i knivhantering och täljteknik.

Den första veckan lades grunden för olika tekniker när det kommer till att hantera täljknivar och skedknivar, som man sedan har med sig under resans gång. Att vi fastnade i skedar märktes väl på resultaten, samt att majoriteten av oss satt med skedämnen i händerna, mer eller mindre konstant, och täljde.


Andra veckan så avancerade vi. Väl ute i skogen så var det dags att hitta lämpliga ämnen för att göra böjda skedar och slevar. Med yxa, timmersåg och ett glatt humör gav vi oss ut till skogs för att hitta passande björkar. Ja, vi arbetar främst i björk då det är ett fantastiskt material som är lätt att hantera och väldigt mångsidigt. Det finns nog få träd som man får ut så mycket material av som från björken.



Förutom fina ämnen så hittade vi även lite av skogens guld! Och det är väl tur att denna kurs inte bara handlar om att lära sig hur man skapar vackra ting i trä, utan även om att lära sig mer och skog och mark. Det är trots allt från naturen vi hämtar vårt råmaterial!

 


Att sedan komma in i värmen och det torra igen, var helt okej. Framför allt som vi lärde oss att klyva våra ämnen på rätt sätt. Den som bara tror att det är att sätta yxan i träet tror fel. Här gäller det att se på ämnet, känna efter vart hän det vill, hitta formen på det man vill göra och sen klyva ämnet på rätt ställe.


Björken är dessutom färsk, vilket gör att den är lättare att hantera, men den har även fortfarande sitt egna liv och kan vrida sig lite hur den vill.

1orna fortsatte med skedar och slevar medans 2orna fortsatte med att fördjupa sig i sina projekt inför det kommande året.

 Ja, äntligen är vi igång och vi kommer hålla er alla uppdaterade så mycket vi kan, hinner med och orkar.

 Håll utkik efter nästa inlägg som kommer handla om när vi tog oss ut i skogen, igen, för att hitta ämnen till våra tråg, samt en utflykt till en fäbod, för att hämta ännu mer kunskap om det historiska kulturarv vi lockas av.