Knivmakeri, del 1

Nytt år. Ny termin. Nya utmaningar.

Som utlovat ska vi dock fortsätta med det som hände under hösten 2021 och vi har kommit fram till den fantastiska utmaningen med knivar. Och nej, vi menar inte det faktum att hantera knivar, det är en utmaning dagligen. Vi pratar om att göra våra egna knivar!

De kommande tre inläggen kommer handla om hur vi lär oss att göra egna skaft, smida våra egna knivblad och göra en knivslida. (Vi vet att ordvalet inte är det bästa men det är var det heter.)

 

Om man tänker processen av att göra en kniv så börjar man med bladet, sedan skaftet, för att avsluta med knivslidan. Vi började dock i mitten, med att göra skaften.
 Om det finns något som får människor att höja på ögonbrynen så är det vackra knivar och främst då tänker man på skaften. De kan vara oerhört dekorativa, i olika träslag och ibland även med andra material än just trä.

Det kräver en hel del kunskap och inspiration för att göra det bra och vi tog våra första stapplande steg nu.

Först valde vi ut varsitt knivblad, smidda av smeden Per Alnaeus. Därefter fick vi sätta oss och skissa fram hur vi ville att just vårt skaft skulle se ut. Skulle det vara ovalt, skulle det ha en ergonomisk form, skulle det vara tjockt eller smalt? I detta fall gjorde vi skaften till oss själva så vi anpassade dem efter våra händer.

 

Efter vi hade skissat fram vår egna form hämtade vi en bit av skogens dyrbara guld: Masurbjörk.   Masurbjörken är en björk som egentligen är drabbad av en genetisk defekt, som gör att årsringarna växer helt fel. Det ger ett trä som är flammigt och väldigt vackert. Dock svårt att arbeta med då fibrerna är oregelbundna med mindre barkinslag.

 När vi valt ut den bit av masurbjörk som tilltalade oss mest så skissade vi ut hur vårt skaft skulle vara. Därefter kom en av de stora utmaningarna, att borra ett rakt hål, tvärs igenom hela biten på kortsidan, för att göra plats för tången, den del av kniven som skaftet sitter på.

 

 Och att borra ett rakt hål, utan pelarborr, kräver en viss precision, samt god hjälp av klasskamrater och anslagsvinkel.

 

 I vårt fall så stod en av oss med borren och siktade, medan vi hade två kamrater som satt på varsin axel (X och Y) för att dirigera den som borrade så att det blev rakt. Det rör sig om millimetrar för att hamna snett så kamraternas syn och ögonmått var oerhört viktiga.

 

 När vi sedan lyckats med att göra ett rakt hål, rakt igenom biten, var det dags att vidga hålet med hjälp av filar och små sågar. Hållet var tvunget att vara tillräckligt brett för att hela tången skulle få plats, men inte bredare än att tången kilades fast.

 

 Efter det så var det dags att forma själva skaftet. Först sågade vi ut grundformen och sedan var det till att tälja. Att tälja i masur är inte lätt. En del gav upp och tog till en rasp och sedan fil för att få till den rätta formen.

 

 När formen var framme så kunde man välja hur man ville fästa tången i skaftet. Många av oss valde att nita fast tången, en del med en mässing eller kopparring i änden, en del nitade med bara den del av tången som stack ut.

 

 Nu var vi i stort sätt klara. Det som återstod var att finjustera skaftet, få det lent och mjukt och bekvämt att hålla i. Helt klara var vi dock inte, men det berodde på att vi sparade det allra sista till när knivslidan skulle göras.

 

 Det är en rätt häftig process att skapa ett skaft och när man väl kan grunden så går det att göra skaft på flera olika sätt och med olika material. En del gör laminat, dvs med flera olika lager. Då kan man använda olika träslag, näver, metall, ben, horn osv. Det är ens egna kreativitet som sätter stopp för det, samt om materialen går sönder. En del gör också skaft helt i näver. En process där man sätter samman en massa bitar av näver och sedan med hjälp av värme får dem att smälta ihop till en enhet.

 Nästa steg blev att smida sitt egna knivblad, men för att göra det på bästa sätt så behöver vi först framställa träkol. Det gör vi i nästa inlägg.