Knivar II

Vi fick besök av Per Alnaeus, smed från Kilafors, som har undervisat på bland annat Sätergläntan, hemslöjdens skola i Dalarna och varit gästlärare på flera andra utbildningar, så som oss på Västerbergs.

 

Det blev dags för oss att lära oss att smida våra egna knivblad.
 Vi började med en teoretisk genomgång, då vi nu skulle lära oss att välla järn och stål. Att välla innebär att foga samman två material med hjälp av värme och i vårt fall Borax.
 Våra knivblad skulle göras med en sandwich-laminats vällning. Det vill säga att vi lade in en bit stål mellan två lager av järn och fogade samman dem genom vällning.

 Vad är då skillnaden mellan stål och järn? Det har med kolhalt att göra. Stålet har en högre kolhalt än järn, vilket gör det härdbart, vilket i sin tur gör stålet hårdare. Just för knivblad är det viktigt att ha ett hårt material för att kunna slipa och vässa knivbladen, samt för att ett knivblad ska tåla rätt mycket när de möter olika typer av trä, som till exempel den hårda masurbjörken.

Järn är också ett grundämne, medan stål är en legering av järn och kol.

 

 När man väller material så är det viktigt att ha en väldigt ren glöd i härden. Det gjorde att vi denna gång övergav stenkolet och istället använde vårt egenproducerade träkol. Det är för att man vill ha så lite skit med som möjligt, då det kan påverka vällningen och göra den instabil.
 Träkol är ett mycket renare bränsle än stenkol, dock brinner det också snabbare.
 Vi tog våra järnbitar och böjde till dem så att vi fick som två lager med lite mellanrum, där vi sedan skulle placera vårt stål. Och här handlar det mycket om, ursäkta ordvitsen, att ha flera järn i elden. För det var faktiskt så de var. Både järn och stål skulle värmas upp samtidigt och uppnå en väldigt hög temperatur, runt 1300 grader.

 

 Stålbiten skrotades av i lämplig längd, anpassat till ytan mellan järnlagren, sedan strödde vi på Borax och placerade stålbiten mellan järnet och började hamra. Nu fick vi vara med om det som många av oss kanske förknippar med smidet, det där när det slår gnistor om det man smider.

Ursäkta den andra ordvitsen, men det slog gnistor om oss!

 

 Mer Borax, mer värme, mer gnistor. Tillslut hade vi fogat samman järn och stål och kunde gå vidare till att börja smida ut knivbladen.
 Vi började med att markera ut tången, den långsmala delen där skaftet ska sitta, och sedan skrotade vi av materialet vi lämplig längd för själva bladet, och det är inte mycket material som behövs.
 När vällningen är klar man kan återgå till att använda stenkol igen. Då är det inte längre någon risk att smutsa ned skarvarna mellan materialen.
 Nu handlade det mycket om att räcka ut materialet för både blad och tånge. Mycket finlir blev det, men efterhand så närmade vi oss ett resultat.

 

 När vi var klara med smidandet så var det dags att normalisera bladen, detta innebär att man värmer upp dem och sedan låter dem svalna av, långsamt.

Nästa steg var att slipa bladen och där också kunna se om man hade lyckats bra med vällningen eller inte. Vi fick nu lära oss den stora bandslipen och, under övervakning av Per, slipa till bladen så att man verkligen såg formen på knivbladet.

Efter slipning var det dags för härdning, vilket inte är så svårt som man tror. Vi värmde upp bladen så pass mycket att de inte längre var magnetiska, drygt 800 grader, för att sedan snabbt sänka ned dem i frityrolja och låta dem svalna av. Förutom olja kan man använda vatten osv. Vatten gör stålet mycket hårdare, men ger även större risk för sprickbildning.

Efter härdningen är bladet väldigt hårt och sprött. För att nå ett bra resultat så behöver bladen anlöpas. Det görs genom att bladen får ligga i en vanligt ugn på en lagom hög temperatur i en halvtimma och sedan svalna av i lugnt takt.

 

 Nu har vi äntligen gjort våra egna knivblad! Det är en fantastisk känsla att veta att man har smitt sin egna kniv och det är med viss stolthet man sträcker lite extra på sig.

 Nästa gång så avslutar vi knivarna genom att göra knivslidor till dem. På återseende.